Hvad som härpå följde emellan de båda gummorna är icke värdt att omtala; vreden klär så illa den matta blicken, de skrynkliga läpparna; utan tvifvel voro svalboet och rosenbusken rätt vackra; men för sjuttiåriga finnes någonting, som är ännu vackrare: det är själslugn, mildhet, förlåtelse, dygder hos ålderdomen, dem hon förlorar så mycket på att icke bibehålla. Det finnes folk, som skratia åt ålderdomens vrede, som gerna på denna slocknande eld gjuta en droppa olja, för att se den flamma upp ett ögozbliek. Sådana personer lade sig emellan de båda vännerna och hetsade dem upp emot hvarandra genom trolösa råd. De öfvertalade dem att bringa saken inför polisen, för att få upprättelse af hvarandra för en heder, som icke å någondera sidan blifvit kränkt. Hvad de sagt hvarandra i första hettan kom ingendera ihåg vid polisförhöret. Förgäfves framhades vittnen, som upprepade det; gummorna hade ingen annan känsla än den af trötihet ock lidande, att på detta sätt göra cig till mål för allas blickar; ty det var qvitt dem emellan — rosenbusken var ieke annat än förtorkadt träd,! och svalboet endast stoft. Man hade öfvertalat dem att af hvarandra fordra 500 franes i skadestånd; domstolen dömde dem att qritta skadam, och det var fullkomligt i sin ordving; ty de ende brotslige vero dessa beställsamma grecnar, som funnit ett mör je ia se vreda miner på tvenne gummesnrigten, hvilka voro så vackra då de voro lugna. a ERE SKA OR aBANS SFRE SINGS Ka Nk