Svalboeiioch Rosenbusken. :, Det äribloti onda passioner, som föda rättogångar; de ädlaste känslor besvarade med köld, den renaste ömhet bemött med likgiltighet kan i de välvilligaste bjertan alstra missnöje och groll nog, för att göra rättvisans mellankomst nödvändig. Hvad kan väl t. ex. i grunden vera oskyldigare än dessa tvenne beskedliga gummors kärlek, den enas för sitt svalbo, den andras för sin rosenbuske, i hvar sitt fönster, dessa skatter, som återkalla ideras minne grönskan, våren, redan så lingt flydda från dem, der de sitta inklämda i denna bur, som i Paris kallas ett hus. De tvenne grannarnes rum voro heligna i hvar sin våning, enxkan Ginguelles i tredje och gumman Cousinards i andra; deras fönster vo-! ro midt öfver hvarandra, och grannirne hafva mer än en gång sett de båda vördnadsvärda matronerna skicka hvarandra med slängkyssar och nickningar på hufvudet de morgonhelsningar, som deras röst icke mera var stark nog att föra till deras öron. Då denna vänskapspligt var uppfylld, lyfte den ena ögat opp mot sitt svalbo och den andra betraktade sitt rosenstånd utanför fönstret, och bida, uppmärksamma på sinu favoriiers behof, uppfyllde dem, den ena genom vattnande, den andra genom Isöndersmulande af bröd; och svalbo oeh rosenbuske lifvades och trifdes, och belönade sina ägarinnor genom ljuf vällukt och behagligt qvitter. I sin liflighet och glädje frågade svalorna och deras ungar ieke efter rosenbusken nedanföre, hvars skadade löf och blommor alla mornar bragte den stackars gumman Cousinard i förtviflan. I början var det halmstrån, våt jord, och sand, som föll ned på rozenbusken och skadade dess grönska; sedermera, då det led längre fram, fjedrar, brödbitar och små hvita fläckar, hvilka smöge sig i rosornas kalkar och bragte dem att vissna, innan de ännu knappt bunnit utvecklas. Gumman Cousinard gjorde sin goda vän många föreställningar; men denna ville icke förstöra det lilla fogelboet, som den gode Guden upphängt vid hennes fönster. ,Sätt en servelt eller ett förkläde öfver er rosenbuske, och Jåt mira svalor vara i fred.v Detta svar bief detz som en krigsförklaring; och morgonen derpå, hvilken fasa! då gumman Ginguclie öppnade sitt fönster, var hemnes svilbo försvunne I— qvarlefvorna lågo spridda på gatan. Väpnad med en krok, fästad vid ett qvastskaft, :hade gumman Cousisard setts slå, bräcka och Irifva på svalboet, och ieke ge sig ro förrän hor Ihelt och hållet förstört den bräckliga byggnaden.