Aftonbladet – 29 september 1838, sida 2

vi Helka VIjG CIHRALNeA NRULRD SUP OL TUTIARCT. Herr Crusenstolpes nyaste arbete: fjerde brefvet af Ställningar och Förhållanden. Vi nämnde redan i giårdagsbladet, att detta häfte hufvudsakligen innefattar en tablå öfver författarens egna ställningar och förhållanden till Vederbörande: Man kan lätt föreställa sig hyilka intressanta grupper en sådan pensel som Hr Crusenstolpes varit i stånd att framställa på en tafla, der Hans Exe. Hr Grefve Brahe är hufvudfigurem, och som presenterar likt en panorama, hela fortgången af hans bekantskap och umgänge med bemälte Grefve, och låter läsarep se mekanismen af de trådar, som denne håller i sin hand. Pen märkvärdigaste delen häraf i hvad fört. sjelf angår, är den period som börjar med iidningem Fäderneslandets utgifvande. Ifrån denna tidpunkt låter förf. med den mest oslöjade öpperbjertighet och utan att ens skona sig sjelf, läsaren steg för steg följa sig bakom ridåen och visar, huru hans enthusiastiska och lättsinniga tilliv till den högt uppsaite Hofmannens och Andras löften, och hans försummelse att rätta sig efter vänners råd, det han måite förse sig med garantier, efier hand bragte honom i en falsk ställning till allmänheten, gjorde hans pligters uppfyllande såsom embetsman omöjligt, bidrog att helt och hållet ruinera på en gång hans affärer och hans rykie, och förde honom på branten af den afgrund, der ceodast tankan på sjelfmord återstod. Bitter är visserligen den kalk som han låter Ar Grefven tömma, och gsnska få äro troligen de, som ieke efter läsningen häraf, skulle draga i tvifvelsmål, om de ej lika gerna ville vara i skildringsförfsttarens , som i den mäktige favoritens ställe; men i förf.s närvarande beisgerhet och under föreställningen, att det är Hr Grefve Brahe han förnämligast har att tacka äfven för detta sista missöde, om icke i annat afseende, åtminstone derigenom att en af Jurymännen var H, Ex:s egen svåger, kan visst ingen undra om han ej blandat sötsaker i drycken. Man måste, efter kännedom af alla de fakta denna skrift innehåller, och så länge de äro ovederlagda, snarare förundra sig öfver den synbara skonsamhet, hvarmed han allt hittills gått tillväga när i Skildringsrnan fråga varit om Hr Gretve Brahes person. Bizad de rika ämnena för et. utdrrg, välja vi här några fragmenter af det som rörde vederbörandes ställning till allmänbeten vid den tid, då första tankan uppstod på utgifvandet af tidningen Fäderneslandet. Törf. beskrifver den, pag. 55, sålunda: — Styrelsens publicistiska motsiåndaro den tiden bestodo af: Argus, Medborgaren, Dagligt Allehanda, Conversationsbladet ech Stockholms-Posten. När denna filing ryckte fram i slutna leder, hade man å andra sidan att ställa upp: Postoch Inrikes-Tidningen, för hvilken all disknssion var främmando; Svenska Minerva, hvars nära förhållande till ox misssöjd och på aftåg stadd konseljledamot, gjerde högst problematiskt, då, i hvad mån Ni i framtiden just kunde lita på denna eljest mångsidiga talang, helst vi vegge, ni och jag gemensamt, mot slutet af föregående Riksdagen varit en skott-tafla för detta blads elaka lynne, när nyss efter Er förening med mig, Excell!ent:ssime! Edra aktier stego i min som Eder medtädsres sjönko; Journalen, som långt för detta förlorat allt inflytande, sadan Argus dragit larfven af de insändi artiklarna, och detglunkades, att hufvudredsktören, KansliRådet Wallmark, hade ett anslog, för att skrifva i högvaderbörligt intresse och medarbetaren, Ofvarste Moxtgommerie, ett annat, för att åtminstone icke skrifva emot; Granskaren, en utbrunnen rökgubbe, de miuvaise odour i allmänna opinionen; Stockhoms Tidning, så under all kritik, så utanallt ivflytande, att jag skulle betviflat 2tt er skyddling, numera JustitioKansleren Nerman, hvarutmärkta klokhet :!) Aerr Georg Svedarus vitsordat, utsett denna till organ för ministeriella taskspelerier, om jag icke fuxnit förhållandet bakräftidt af Herr Narmans egenhändiga biljetter till aflidre ExpeditonsSekrateraren Rothleb; och slutligen Axplockaren, on smädeskrift mot a!lt hvad opposition hette, författad utant lyftning, utan talang, i den mest råa nada, som för ingen del gagnade det intoresse, hvilket han förmente sig förfäkta, och hvars redaktör, f. d. Apothekaren Huldberg, blef vonsionerad theater-. skribent, sedan ingen annan verkan än vämjelso försports af hans pomsionergde, smutgigs publicistiska dater. Desa2 ställningar och förhållanden inom den periodiska pressen voro rätt eftertänkliga för Styrelsen öfver hufvud, och ännu mora hvad Er serskildt angick, alldenstund, på sätt nyss är anmärkt, den enda penna, som der ägde någet värde, då ännu tvekade molJan Ert inflytande och Er rivals, och var af gammalt denne benägen. Hurmw ofta våra samtal hvälfde sig