Aftonbladet – 26 september 1838, sida 3

En bärare, som hade en liten koffert och ett bref försegladt med fem sigill, att sflemna till dess adress, gick nyligen omkring Berlins gator, tittande upp efier husens nummer. I brefvet låg en summa af 100 Rdr i Tresorscheine, enligt hvad adressen utvisade. En förbigående kom nu till bäraren och frågade honom hvad han sökte. Denne sistnämnde leranade honom brefvet och bad honom säga sig namnet på den, till hvilken det var stäldt. Sedan den obekante eit ögonbliek vägt brefvet i sin hand, ropade han med den naturligaste ton i verlden: Gud vare lof! jag har länge väntat derpå; brefvet är till mig!, — Då torde herren också vara god oeh betala de 10 Rdr, som min husbonde har att fordra för brefvets och koffertens fortskaffande, som ni finner af den här räkningen., — Inogentiog är billigare, min vän,, svarade den obekaate och lemnade arbetaren de begärda penningarne, med tillägg af hederliga drickspennirgar. Knappt hade karler efligsnat sig, förrän brefvets emottagare skyndade in i en portgång och bröt opp den rika sändningen. Till hans harm och bestörtning innehöll det likväl endast några blad papper, på de öfversta af hvilka stod skrifvet: Fängad i egen snaran