Aftonbladet – 25 september 1838, sida 2

Herr Deleours trupp gaf i går afton Michel Perrin, och man hade således tillfälle a:r jemöra exekutionen af denna pjes på Pjurgårdseatern med dess exekution af aktörer från pjejens och händelsens hemland, eller, närmare bestämdt, Herr Francisque med Herr Torslow. Lyskligtvis syntes denna jemförelse utfilla till oåda parternas nöje. Och likväl fanns i det yttre en betydlig skillnad mellan de båda representanterne af den hederlige Miche! — man kunde säga samma skillnad som emellan den Franska bonhommien och den Svenska. Herr Franeisques magra men lifliga figur och slögttycke med Le påre de la debutante gaf en åskådlig föreställnipg om denna oöfvervicnerliga frapvska lättsinnighet, som alldeles icke märker de fåror, fysiska oeh moraliska försakelser qvarlemnat i dess anlete, hvaremot Herr Torslows runda och ännu något rödlätta ansigte rärmare uttryekte denna äkta nordiska sorglöshet, denna saknad af irritabilitet, som i det längsta låter bekymret halka förbi utan att gvarlemna några djupa märken. Herr Francisques spel erbjuder nästan intet tag för kritiken, och troligen skall man i hans fädernesland finna sig mycket belåten med det sätt, på hvilket han föreställde en fransk curg; men vi Svenskar äro icke mindre förnöjda med det sätt, på hvilket denna karakter återgafs af Herr Torslow, isynnerhet i den scen, der han midt i loppet at en brusande harm öfver dem mystilikation, för hvilken han varit offer, med barnslig pyfikenhet lystnar till och hänföres af hoppet att se sitt älsklingssyfte gå i fullbordan. I denna öfvergång tyckte vi, att Herr Torslow gjorde Herr Francisque företrädet stidigt. Måhönda berodde detta tycke af första intryckets varaktighet, måhända ock att det var riktigt och att saken förklaras deraf, ait då passionen öfverallt är lätt att härma, är det deremot svårt att återgifva denna barnsliga fromhet, som utgör ett jhufvuddrag i nordbons och isynnerhet svenskevs karakter, och den Herr Torslow förstår att så mästerligt uttrycka. Kositymerca skilde sig betydligt från dem, som begagnas vid representationen å Djurgårdsteatern, och Fouches figar befanns äfven olika, churu han på båda ställena, men mest i Herr Marii spel, förrådde en bekantskap med de ligre maneren,; som man icke väntat af en så hög och slipad funktionnär , men som tilläfventyrs är kopierad efter naturen, och kanske oskiljaktig från polisespionagens karakter. Vi kunna ej undgå att lyckönska den Kongl. Svenska Thalias tempel till den lycka, hvarmed dess murar i går afton undgingo en rysligt tillämnad? profanation. Det lar nemligen höra till pjesen, att vid den utom scenen förlagda revy, der man fruktar att WMapoleon ska!l träffas af de sammansvurre, några tover af — Marssillermarehen. på afstånd höras. Man kan väl föreställa sig, huru våra legitima teatermurar skulle darrat vid dessa toner, som renverserat så många murkna institutioner och upplyft det republikanska muvemangets bjeltar på Europas throner ; lyckligtvis hade man förutsett detta , och i stället för marseillsisen föransaltat om några takter af en miadre icflmmerande muzik i— om det var den bekanta gardesmarehen, eller någon annan takimätare för pretorianska kohorter, kunde vi ej urskilja. rr I går eftermiddag inträffade den ovanliga bändelsen, att en snickarehustiru, vid namn