Aftonbladet – 24 september 1838, sida 2

2 0 ESF Dö PA AMTRIUNICICH. RR NA nr Mången hade önskat att se ett bland Mclidres stycken uppfördt af Moligres landsmän och på hans språk. Denna önskan gick äfven i går i fullbordan, då Franska theateriruppen härstädes gaf det förmodligen yppersta af hans arbeten: Tartuffe, det enda, som i sednare tider här gifvits och gom derföre lemnadej tillfälle till en jemförelse. Herr Delcour spelade Tartuffe, kan hända en af de svåraste roller, som finnas i nås gon komedi, emedan i den vida mer är att återgifva i det inre, än i det yttre spelet, i den anda, som måste genomtränvga och ofta motsäga orden, i blickarna oeh det ofrivilliga uttryeket i anletsdragen, som råkar i strid med den hycklande minen, samt i de djupt liggande, kokande lidelserna, som den påtsgna andaktsmasken ej mäktar beslöja. Denna roll torde således ytterst sällan vara rätt återgifven, och vi påstå alldeles ieke, att Hr Delcour gjorde det; doek passade den något känslosamma predikareton, hvari hans deklamation stundom faller, här ieke illa till karakteren af Tartuffes yttre företes else, och han var förmodligen den bäste Tars tuffe, vår theater sett, sedan Hr Åbergsson vid pjesens första uppsättning visade sig deri, — Hr Marius, som Orgon, erinrads på många ställen om Hjortsberg, men saknade den skärpa i sin förbittring, som denne store skådespelare förstod inlägga deri, när den skenhelige lyckats missleda och förbittra honom och således draga honom utom sin naturliga karskter. Marius hade måhända allt igenom nog mycken bonhommie. — Madame Brice, Elmire, var härg som alltid, förträfflig. Hennes seen med Tar tuffe i fjerde akten röjde ett mästerskap i fins het och tvurgen förställning, hvartill åtminstone vår skådeplats aldrig sett någon make, och som det måhända blott är en Fransyska gifvet att uppnå. — M:ll Deschanel gaf ett begrepp om den Franska kemwmarjungfru-genren i desg follkomlighet, denna slughet, denna näpna dris stighet, detta förstånd om det skickliga, som är naturens, icke bildnirgens, men som ej eller förnekar denna, och som gör kammarjungfrun till en länk emellan damen och pigan, ofta för enande den förras takt med den sednares insiäinkt; Den nu lefvande Svenska theaterpubliken bar aldrig sett dessa slags roller rätt utförda, ty våra kammarjungfrur äro nu för tiden rätt så g0 da och rätt så granna fröknar och mamseilerg som deras herskarinnor. Äfven de öfriga rollerna i pjesen lemnade i det sätt, hvarpå de återgåfvos, föga öfrigt att önska. GR AD Rn Herr