Aftonbladet – 12 september 1838, sida 2

DE RR nan iör natten. Herr Erxkebiskopen Wallin har i dag till Dag-i ligt Allehanda insändt en ieplik, i anledning af de anmärkningar, hvarmed Allehinda hade beledsagat Herr Erkebiskopens underd.niga lyckduskningsharang. Den märkligaste delen af detta svar är ett slags förklsring, som Hr Erkebiskopen gifvit, i anledning af Allehandas anmärkning vid det loford, som talet ivnehöll, deröfver att Konungen af alla råd heldst hörer, sitt ege: hjertat. Allehanda hade yttrat något om olämpligheten af denna fras i det konstitutionella sarshillet, der Regenten skall styra efter bestömda lagar och derpå grundade råd. Härvid gör Erkebiskopen nu den erinran, att han icke sagt att, utan när Konungen af alla råd heldst hör sitt eget hjertas,, samt dervid tillagt: när han nfår och kan rådfråga blott sin egen upphöjda känsla för sanning och rätt, så är det bra, så när det bäst; och följaktligen, om det ieke alltid vore så bra, (Hr Erkebiskopen går in på, att det just icke alitid är händelsen), som man shade skäl att önska, hvarora jag nu ej heller tvistar, men skall väl töras, när ordringen kommer til mig, äfven derom utsäga min tanka, så nvill det synas mig, som om andra råd gjort sig ,mera gällande Ordalagen i Zelfva talet voro följande: — — en Konung, som — — vill folkets rätt och bästa, och som, då han af alla råd helst följer sitt eget hjertas, lika upplyst ä kraftfullt befrämjar allt rättvist godt, allmänt nyttigt e. Det kommer nu an på, hvilkendera tolkningen bär efter språkbruk och logik blir riktigare, antingen att ordet då i ofvsnstående period verkligen har, på sätt Allehanda tagit det, betydelsen deraf, att Konungen helst följer e., och att derföre det går så bra, d. v. s. att komplimangen var direkt och oieskränkt så väl i premissen som slutföljden, eller om den var vilkorlig, såsom Hr Erkebiskopen förklarar det. I det sedna:e fallet, och då man sammanlägger talet med förklningen, finner man åter fö!jande slutsats uppstå af Hr Erkebiskopens egna ord: Konungen hörer helst siit eget bjertas ingifvelser, och när han det gör, då är allt bra, då är det bäst; men om ieke allt vore så bra, som man önskar, hvarom Hr Erkebiskopen äfven en gång skall töras säga sin tanka — hvad blefve då slutsatsen efter Hr Erkebiskopens uppställning? jo, ait den höge personen, ifall så vore, icke helst hade hört slit eget hjertas råd. Det är ea omedelbar följd af Hr Erkebiskopens slutsats, att det går bra, när han det gör. Uitryeket har således, som man ser, efter förklaringen visserligen blifvit finare, men tillika benigare att riktigt förklara; och det enda sättet att komma ur detta dilemma år utan tvifvel att antsga, att allt verkligen är så bra, som Iman hade skäl att önska, ja! til och med bättre. Kunna blott alla bringas till denna öfver!ygelse, så kommer man lätt öfverens om resten. Till nyssnämnda förklaring bar Hr Erkebiskopen lagt följande strof, som, för sammanhangets skull, icke bör uteslutas: Så länge jag har allt skäl att från denna synpunkt betrakta konselj-fenomenerna, har jag intet skäl att minska mitt förtroende, min vördnad och kärlek för min Konungs person. Förvärfvar jag dermed ett osökt ech för min på Hofvet temligen både sällsynta och tafatta figur lika oväntadt som oförtjent namn af Hofman, så skall jag känna mig hedrad att alltid bära det. Skulle jag ock, för denna min oefterrättlighet, vpphöj:s till Hofeller kanske ÖfverHof-smickrare, så måtte man åtminstone ej skylla mig att vara någon så absolut Rådssmickraren RER RER (Insändt.) För dom enm under en promenad på Diurw———— Le — MMMM