som emot honom inlupit; men denna skrift lades endast till handlingarne. Vi hafva väl ingen närmare bekantskap med vice Komminister Sundelius och hans vandel; men cetta synes också icke behöfligt för att bedöma Konsistorii handlingssätt. Dea första och naturligaste rättighet, som tillhör den ringaste, och som Svensk lag tillerkänner sjelfva brottslingen, är att få försvara sig, och för att kurcna göra detta, är det aldra först nödvändigt a:t känna hvarför och af hvem mar är anklagad. Denna förmån har Konsistorium likv.1 icke låtit Sundelius åtnjuia, ja, icke ens värdigats lemna något slags svar på hans derom gjoria förirågan, utan endast anbefsllt en isqvisition, mot hvars förnärmande syftning han ej heller kan värja sig, då icke ens namnen på dem, som i stämman yttrat sig, finnas upptagne, och ben ej var kallad stt bivista densamms. Det 8 :es svårt att frånkänna ett sådant handlingssätt den bestämda karakteren af förföljelse, e!l.r attkunna på något sätt försvara densamma. SÅR ————-—-—-—-—LL— Lr