Aftonbladet – 5 september 1838, sida 3

ter framvegetera sin bästa tid, då han deremt e-lägt hopp och anspråk utt njuta sitt hf oc ä-) verka i hvad han ansett rätt, skönt eller ny! ;m tigt! Huru mången har icke sett upphöjda syi än tea stämplade med föraktets stämpel och ädl en bemödanden brännmärkta såsom dårskap elle et något ännu sämre! Och hvarföre allt detta 1; Jo, blott derföre, att ett samhälle, som lofva er honom rättvisa mot röfvaren, mot belackarer ii hållit detta löfte med sådan långsamhet, at arättvisa eller orättvisa slutligen kommit på et njut. Snar rättvisa eller ingen rättvisa! ha måst blifva mången olycklig samhillsmedlem 1I förtvidade valspråk. h Och detta förhållande ar icke blott olycklig så för den enskilde, som just råkat ut för verk. ningarne deraf; det är demoraliserande för hel: la samhället. En omtäaksam fader kan ieke säg: t, jåt sin i verldens hvimmel intiädande son: gÖl e j rätt, och du har intet att frukta; ditt lands ir lagar beskydda dig, Han måste säga: val tt försigtig, slut dig inom dig sjelf; se dig om)kring med misstänksamhet; handla aldrig förr, än du betänkt, icke blott den moraliska halten flaf din handling, utan framför allt utvägarne tjatt värja dig för fiender; lagarne gifva dig väl Itroligtvis rätt slutligen, men så sent, att du s deraf har lika liten vinning, som om du ald ig t finge det. Du hanälar som en ärlig man, meu , oförsigtigt, och en skurk förstör dig med lagens krokvägar, dem han förstår göra så långa som din lifstid, och du blitver nedsinkt i bekym; mer, kanske i vanära; du handlar deremot som jen skurk, men har formaliteterna och lagens Ilångsamhet för dig och lefver rik och avsedd, tills du nedstiger i grafveo Hvad en dyhk förmaning, stödd på verldens vanliga gång, skall verka på det allmänna tänkesättet, behöfver man icke vara stor filosof för att inse. Huru skall då denna ,rättvisans långsamhet athjelpas? Haru skall domaremakten organiseras, att ieke blott hvarjoim och enom rätt må ske, utan äfyen att den må ske så skyndsamt, som med motpartens rättegings:ö-måners bevarande förenligt är? MWågon tid mås:e en rättegång draga, hvaruti invecklade förhållanden måste utredas, Men erfarenheten visar dagiigen, att icke blott nödig tid åtgår, utan äfven att mål, som äro utagerade, d. v. s. hvaruii ingen part vidare har något att upplysa, likväl ligga vid domstelarne ovidrörda år ut och år in. Den, som icke sett detta, han har föga sett. Detta må icke heta blott em nolägenhet, som det stundom kallas; det är ett samhällsondt af svåraste slag. Iavånarne i detta instansernas fådernesland skulle redan hafva tillräckligt ondt af sina instanser. En tvist, der ena parten måst söka t. ex. häradsrätt, för att tillgodoojuta den aldra klaraste och gifoaste förmån, kan, äfven i fall första instansen ger honom promt rätt, uten större äfventyr än ea vadeskilling, dragas under lagmansrätt; och om lagmanstinget iuträffar först ew år efter härasstinget, såsom oita är fallet, måste han se sig redan, unger blott de: första steget, i åtminstone ett års tid stängd rån att åtnjuta, hvad hocom ovedersägliger illkommer. Sedan behöfva Hofrätt och Hogsta lomstol kanske bvardera siit år, utana att änlock någon anmärkningsvärd sölighet kan föorecastus någondera. Hvad man talar om doms ullgör.nde, efter två sammanstämmande domlut, är i många fall fuilkomligt illusoriskt. Sålunda kaa den, som föresatt sig att icke ppfylla sina förbindelser, redan i några år reda sig derför, utan att ändock använda några xtra snedsprång, genom flera parters icblanlande o. d., och utan ätt någon billig föreråelse för försumlighet kan göras någondera omaren. Hvad skall det då icke blifva, om omare, såsom man ty värr ofta ser och hör, ed flit tillställa uppskof, om de af maklighet ta sakerna hvila! om föredragande oeh doare i de högre instanserne icke vilja eler ke hinna handlägga målen, så snart de till andläggning äro färdiga (eller komplettan, så om det i konstspråket heter)! Exempel saknas ke, att ett sålunda kompleti, mål legat hos 2 föredragande diverse år, och det nemligen ke derföre att det varit så vidlyftigt, att han shöft dessa år, för att utarbeta sin föreuragog — hvilket visst icke är otänkbart —, utan rföre att han ännu icke sett aerpå. Äfven i sednare händelse kan det dock icke eller vara bestämd anledning till anmärkning)