Aftonbladet – 29 augusti 1838, sida 3

Uti det bekanta målet mellan GeneralAdjutanten Frih. von Platen och Kaptdn Arrhenius, hvari vi meddelat de föregående handlingarna, bar Dagligt Allehanda i dag den serskilda tanka, som GenerslDirektören Livijn bifogat KrigsHof Rättens underdåniga utlåtande öfver Frih. v. Piatens besvär, och vi anse donna opinionsyttring så väl utreda en hufvudsaklig del af den disciplnär-fråga, om hvilken i detta mål strides, att vi hir jemväl reproducera det hufvudsakliga af Hr Livijns skrift: Till en början tror jag mig böra anmärka, att inom Krigssraigten batinner sig underhafvanden i ett duboelt förbåliande till förmannen, U-.derhefvanden är skyldig förmannen iydnad uti ailt hvad som bafallos i tjensten, och aktoing, så i, som utom densamai. I och för den militära ordningens bestånd är lydaadspligten ovilko lig, utom vid tillfällen, då Regeringsform elier allmän l2g bjuda. Aktniagspligten är, ehnoru oeftorcifig, deremot mindra väsendtlig, den är blott ett medel till bafräm ande at den miitära ordningen. 2, 5, 7 och 8 ff:axe af 2:dra Kapitlet uti Kongl. Krigs-Aitiklarns den 31 fars 1793 antyda detta förhållande. Öfverträdelser af begge dessa slags De äro tjoostetel, sgerföre att tjensteförestrivter ägga underhafvanden så väl lydnad, som yttra aktningsbetygelser; men str:ffmyndigheten är, enigt min tanie, icke densamma i förmannens haud . Då Kongl. Krigs-Artiklarre uti 3 , at 2:dra Kepitlettiliggor Chef eller Bafälhafvare rättighet, att med ext-2judiciei nipst beligga fol vilor förseviser, afhonom sjöif befunnej mäste denna rättighet gruada vig derpå, att i den händelse han skulie derom aigitva rapport, ogde denna vitsord, joml:kt summa kapitels 27 6., intill dass den akl:g.de, med undtängne O:;dres och deras iatygade riktiga utiärande, eler ock eljest, lagligen gtter visa sin oskuld; men emot f. i 14:de Kapitlet exer icke förmannens rapport om utÖrrått emot ezen person vitsord, utar kall angitvelse derum i liga ordning styrkas. Let är icke tänkbart, att lagstittaren vserit till den grad inkonseqvent, att han volat åt förmannen vevara straffiätuisbeten i sådena hindelsar, der han frånkänt hans rappurt vitsord, och der denna upphör att ega kraf en af laga bevis, utan neasjuker till en vanlig ankilasesesxnift. At sistbe örds stidgande endast skulie haf va afssenda på ordningen för ogantliga rättegångsmål, såsom fr GoneralAdiutanter Friherre von Platen påstår, sakner all laslig grund. och blifrer detta änng klarare, genom en jemföre:sa -.emallan 27 och 23 fS:ae af ?:dra Kapitlet Kovg!. Zrigs-Artiklirne, S-den lagstif areu i den förra 6 omförmält dot vitsord, fö mannens rapport tillerkännas bör, omtsilir han, såsöm en slutföoljd dvraf, huruledes undarhatvande äro vid hårdt ansvar ålsgde att sina formän och deras bealiningar axta och hörssmama, Dean försa . har således afseende både på sktningaoch lydnadspligter, menu hucovida rapporter om tel mot den foria gäll, har lagstiftaren sjelf bestämt i 14 kapitlet 38 4. Om dertörs till exempel Majoren vid regementet rapporterat till Chefen, att Kapitenen Arrheninas visst hoaom, genom underläten hälsning, vanvördnad, och Kapitenen Arrhonius, vid derom anställdt förhör, dertill neket, så är det mer än sann iikt, att Arrhenius ej blifvit ålagd någon beswaffaing förr än Majoren styrkt sin angi.velse; och bättre iätt än Majoreu äger, kan icke tiukomma Chefsn, ty alla äro intör lagen lika. Icke haller bör lagstirtereus vishet i detta hänsesnde förvises I srågor cm lydnadspligten borde icke lagstiftaren förmoda att enskiita alsigter kunde göra sig gälande. I frågor om utöfningen af aktaingspligten berodde mycket på individuella tycken. Den eua kunde upptaga såsom en oförrätt, och fö:jaktl:gea anse som ett tjenstetei, sådsne förhållanden, sm vid en sansad prötning icke funn ; straffvärde. Och om nu förmannen3 rapport härom äsrt lika vitsord, som en rapport i allmänhet, så hade derat ioljt, att den rapporterande törmannen, i håndelse rapportea beiurnits osannfärdig, förverkat embets och tjonst, samt forklarats ovärdig att vidare någon Kong. Mej:ts och Kronans tjonst bskläda; deremot då rapporten frånkännes ett dylikt vitsord, följer deraf, att den rapporterande, betrakt;d såsom angifvare, icke kasa, derest han brister i buvis, vidkännas annen påföljd, än för obestyrkta angifvelser i allmärhet,, Lyckligt valde aro ej do exempal, klaganden anfört, för att bevisa orimligheten af den mig påbördade meningen, art hafva medelst mitt votum anta git, att hvarje uraktlåteahet af tjonsteåligganden k .nde anses för es o:örrätt emot den förman, som det til!hörde att tillse fullgörandet dersf; ty af denna skyldighet följde altid en, äfv.n genom lag, bestämd rättighet, som genom uraktlåtenheten kränkes. Jag anser mig icke behöfva närmare upplysa, att mitt ytt ande angår uraktlåtne aktningsbetygelsor, då sådant synes af meningen, men att pås:å, det ea fördröjd honnörsgöring eller ea sådan, msd-lst skyldring vorsställd af soldaten på ann:t sätt än reglementet töreskrifver, är aldeles at samma art, som en officors uraktlåtenhe: att hälsa sin förman, måste vara en uppenbar förvillelse i begreppen. Reglementariska föreskrifter bestämma både när och huru skyldras skall; men när eller haru en officer skall häisa, då hen träffar sin chef i ett säl!skap, derom har jag icke fonnit någon föreskritt. En fördröjd, eller också orätt verkställd skyldring, äro begge atvikelser från reglementariska föreskrifter, och kunna fördenskull behandlas i enlighet med töreskrifterne i 2 kapitlet 128 5. Kongl. krigsartiklarne, hvilken Å. deremot ej allenast uppdrager en bestämd skilnad emellan f2!, begångno i och utom tjensten, utan ock förbigår, bland der uppräknade försselser, sådane, hvarigenom aktninosnligten amoat fenan bon lbae.