Vi anmärkte för ett par dagar sedan, i anledning af judiska emancipationsfrågan, den skilnad, som företer sig emellan borgerliga rättigheter: beviljande åt Judarne och åt andra främ ingar, och att Judarna i alla fall alltid komma att anse sig såsom ett serskildt folk, en stat i staten, derföre att deras religion icke ensamt innefattar en sedelira och en trosbekännelse om det högsta väsendet szmt det tillkommande lifvet, utan tilika utgör ett slags egen teokratisk samhälls ordning, hvars inre stedgar öfverallt äro lika oct gifva judiska nationen en egen pregel, fastän d: för öfrigt lämpa sig lika väl efter alla de yttrc former i de stater, der Judarne vistas, utan afseende derpå, om dessa äre demokraliska elle: despotiska till regeringssättet. Denna puxkt finne vi ytterligare u vecklad uti tidningen Spegelr för i går, uti en längre artikel, hvaraf ett utdrag här nedan citeras: Man har sagt, att Judarne skulle kunna amalgameras med Svenskarne i sinom tid. Men de egna och företrädesvis ntmärkande hos judendomen är just det att aldrig låta amalgamera sig. Gif Judarne hvilka rättigheter :och friheter som helst: de skola beundransvärdt förstå att begagns sig deraf; men Judar — ett främmande folk inom det folk, som upptagit dem i sitt sköte, — upphöra de aldrig att vara. I Tyskland och Amerika, likasom i Polen, Ungern och Turkiet, är Juden framför allt Jude, och betrakter sig icke, i sina förhållanden till andra, som Amerikan, Tysk eller Polack ; Polackarne i syrnerhet ha fått en dyrköpt erfarenhet derom under sina sjelfständighetskrig ; man läse historien om dessa! — Hvar som helst förblifver Ju