Aftonbladet – 14 augusti 1838, sida 3

uppstod en täflan bland hofmännen att skymfa Fransmännen. Min patron efterg:f ingen, och vid våra måltider foreföllo ständiga debatter. Han ursäktade visserligen min hänförelse derJunder, emedan han ansåg mig såsom partisk och följaktligen blind, som han sade. Men snart erhöll han en motståndare, som han icke l väntat: denna var Douchinka. Jag vet icke rätt, om hon i djupet af siu hjerta älskade, hvad (hon försvarade af Frankrike; men af ett sl:gs envisket, som ingenting lät undfslla sig, upptog hon alla furstens yttranden mot vårt land och Jvederlade dem med skarpsinne, ofta med bitterhet och någon gång med vrede, samt kom iderhän, att försvaret for Frankrike 1-dde henne till anklagelser mot Ryssland. Vid dylika tillfallen visade hon en värma, ett hån, som gjorde fursten helt försagd. Häöraf kan du sluta till, huru mycket den uppfostran, detta lands qvinnor erhålla, är stridande mot det lif, hvartill de läro dömda. En afton, då en dylik tvist, häftigare än vaniligt, vid middsgsbordet förekommit, ioträdde en slaf i mitt rum med begäran, attj.g skulle infinna mig hos furstinnan, som önskade isla med mig. Jag gick ned, utan att tänka på ancat fän Iouchiaka, och glömde helt och hållet, huru generaude ett enskildt samtal med furstinnan skulle blifva; förmodligen hade hon redan på ferhand öfvertänkt, hur hon skulle ställa sitt tal, ty så smart jag inträdde, gaf hon mig tecken att sitta ned och började: — Min herre! ingen af mina personliga känslor, ingen smärta som jag lidit kan förmå mig till orättvisa mot andra; jag önskar deras lycka, som gjort mig sorg; jag tror på heder hos dem, som icke tro på den hos mig. Min dotter — ty glöm icke, min herre, att det är en mor som talar — min dotter befinner sig, så att säga, i sin själs födelse. En illa använd stränghet skulle kunna döda detta nya lif, som söker utveckla sig hos henne, eller kanhända vilseleda henne på den väg hon bör välja. Jeg hoppas ni förslår mig, min herra: jag är icke makiig ett, så fullkomligt jag önskade, förekomma denna stränghet, Jag vet icke, huru långt de afvikelser skulle kuona gå, som möjligen deraf kunna blifva en följd . . . men jag vet hvartåt de skola taga sin rigtning. Jag darrade, mina ögon voro fästade på I golfvet. Furstinnan fortfor. — Härtill kan jog säga: Ni har funnit gästfrihet under vårt tak; dena öfverenskommelse, som fäster er vid oss, har anförtrott i er vård en del af vår heder; det bara, som skal. bära värt namn, är öfverlemnadt åt edra omsorger. Ni har uppfyllt er pligt, och vi äro öfvertygade, att då vir son utgår ur edra händer, skall han utgöra ett föremål för vår stolthet. Nu, min herre, ställer jag äfven resten af vår familjs ära under skydd af er heder. Tack vare eder, skola vi icke behöfva forbanna någon af våra bara! Jag kan räkna på er, är idet icke så? Detta indirekta språk var klart för mig. Deita förtroende besvarades i min sjil af en uppbrusning af ädelmod; jag utropade lifligt: — Hon skall vara mig helig . . . helig som ni, madame, jag svär det! Säkert förvånas du öfver den brutala oskickligheten i alla mina yitringar till denna arma I qvinna. Jag hade svarat heone i det uppriktiga utbrottet af en god mening, och jag hittade just på att såra det innersta af hennes i bjerta. Sednare häöälfien af mitt svar kunde uppiattas som en g:of cquivoque. Imedlertid j förmodar jag, att hon trodde mig om godt; jag ltror hon fann, att jag inrymt henne en plats i I mitt bjerta, af uppriktig vördnad, ty hon räckte : handen och sade med ett leende, hvarur . en tår framlyste: — Jag tackar er, min herre! Jag ville tala. — Nej, sade hon, inga andra förklaringar; det är icke altid bra, att tala uttryckligare om somliga siker, då man dessförutan begriper hvarsadraa Om ni icke finner tider för lånet a