BLANDADE AVINEN. UPPDRAGET. ) af Fr. Soul!te. (Forts. från gårdagsbl.) Då klockan slog ett om natten, öppnade jag sakta denna dörr, som jag befallt Ivan att för ailtid tillstävga. Jag darrade då jag inträdde på detta galleri; jag såg ned i rummet, men det svaga ljuset från min lampa, brutet af skuggan från foten, var icke tillräckligt att upplysa rum me!; ingen syntes till. Jag nedsteg skyndsamt, gick ännu hastigare fram till pianot, började genomleta noterna, men då jag icke fann den sökta romansen, sade jag högt för mig sjelf: — Den är icke der! — Nej, den är icke de:! upprepades af en röst vid min sida. Jag vände mig förskräckt, och såg furstinnan i dörren, som gick från musiksalen till hennes rum. Hennes åsyn återkallade all förargelse jag haft för hennes skull och jag sade: — Det är ni, som tagit dem, madame. — Jag! svarade hon med bitter ton. — Tro icke jag inbillar mig, att någon känsla af fåfänga ledt er, sade jag häfigt. Jag vet, att ni hatar, kanhända föraktar mig, och jag förstår, att ni velat bemäktiga er ett så mäktigt vapen emot mig. Men denna romans tillhör mig madame, mig och ingen annan, och man kan icke på det sättet beröfva mig den, icke gifva publicitet deråt utan att bryta ett förtroende; det vore en lighet, en nedrighet. Furstinnan teg och lät mig tala; detta retade mig till det yttersta. — Ni miste återlemna mig den, madame, sade jag, ni måste dei; i annat fall äger jag medel att tvinga er dertill. Hon teg ändå. — Glöm icke, madame, att jag kan säga hvad jag vet, att jag äfven har hemligheter att yppa, som kunde nedkalla förderfvet öfver den, som ville vanära mig. Förstår ni mig, madame? Jag måste ha deona romans tillbaka! Jag tystnade i hopp om ett svar. Furstinman fortfor att betrakta mig; hon hade ett ord till svar; men den olyckliga kände kanhända den glädje, detta svar skulle gifva mig, och ägde icke styrka att underkasta sig denna tortur. Jag blef utom mig af raseri. — Detta är då den hämnd, som ni lofvade mig? utropade jag. Nå väl, olyckan må drabba er sjelf! Jag vet en hämnd, som skall uppväga eder. Glöm icke, att det är på er befalloiug denna dörr blifvit öppnad. Har ni förstått mig? — Ni är nedrig! svarade hon kallt. — Nå väl, sade jag, rodaande öfver min häftighet, återgif mig denna romans, jag bönfaller derom, jag ber er detom som en nåd af medlidande, återgif mig henae! — Det är icke jag, som tagit den, sade hon hon med svag röst. Hon iogick i sina rum och lemnade mig liksom förstenad. Den första känsla detta svar väckte hos mig var en obeskriflig glidje. Det är Douchinka som tagit den, tänkte jag; jag kände mitt hjerta slå af en förut obekant sällhet; jag intogs af ett berusande hopp. Jag föll på knä och framhviskade tusen tacksägelser. O hvilken förfärlig passion är icke kärleken! Denna natt tillbragte jag utan sömn och jag uppsteg om morgonen uan siumvetsförebråelser. Följande dagen var furstinnan sjuk och Dou: chinka höll henne sällskap. Jag såg henne icke; jag fann mig olycklig att nödgas återkomma till reflexioner, som hos mig väckte tvifvelsmål om Douchickas tillgitvenhet. Hvadjag tillskrifvit känsla och intresse, syntes mig nu möjligen kunnat härflyta endast från barnslighet. Sålunda förflöto några dagar. Fursten hade rest ut på ett kejserligt slot för en vecka, och man serverade mig i mit —— ) Ibland nyare fransyska novellförfattare, ä! Frederie Souli utan tvifvel en af de mes utmärkta, både genom lifligheten i sin sti och den stora verldsoch menniskokännedom som framträder i hans karaktersteckningar. Ofvanstående novell, hvars scen är förlagd Petersburg, och som förekommer i en samling smärre berättelser, med gemensam titel: Tin dte åå Maondan är en ibland de intrag.