Svarfvaren Wedenberg, som, i anledning härf, blifvit till denna dag inkallad, tillstädeskom ou vid upprop och förklarade, på derom framställd fråga, att han ieke kuade uppgiiva nama eller summer på någon af de gardister, som vid öfverklagade tillfaliet våldfört sig å honom. ÖfverstathållareEmbetet ansåg sig i ärendets skick icke kunna taga någon befaitning dermed, utan hänvisades Wedenberg, att å ort och s:älle, som vederbör, sin talan efter befogenhe: utförs, hvilket afsades för Wedenberg, som derefier afträdde. Ut supra. Efter befallning AA. T. RBosenströmn Det bör tilläggas, att en annan svarfvare, som var i det sällskap, om hvilket är fråga i ofvanstående klagoskrit, vid samma tillfalle blef, likasom det skedie med Hr Kryddk-amhandlaren Starck, huggen i hufvudet ett lingt sår öfver bjessan, så att blodet forssade öfver hans kläder. Märvärdigt är det också, att enig hvad icke blott de flesta sammanstämmande vittnesbörd utvisa, utan äfven bestyrkes af alla de pe:sorers skador, som blifvit våldförde vid chockerna, Herrar hästgardisterme alltid måtta sina hugg åt ansigtet och hufvudet. När dett sammaniägges med den i Hr Starcks skrift be. fintliga uppgifter, att det hugg han erhållit, sket med skarpslipad sabel, så synes saken verkli. gena forjena en aldrig så liten uppmärks.mhe från vederbörandes sida, helst det är otänkbart att manskapet af patrulen skulle tillåtit sig el ler utan påfoljd af det svåraste straff kunna p egen hard våga så fara fram mot obeväpnad borgersmän, utan att de dertill haft uttryckli tillåtelse af befälet; och H. Ex. Herr Grefv Behe såsom korpsens chef syues vara den, sor i första rummet har att förklara sig, buruvid han vidtagit någon åtgärd att hämma eller fö framtiden förbjuda något ofog, sedan han reda haft tillälle att se huru det gick till i löfmark naden.