iamnet al van, Skall du Anna, det tankan, att ilska denna qviona, oskiljaktigt förenad med den, tta vara älskad tillbaka, lifligt måste sysselsätta min fåfänga. Men med: alla dessa reflexioner blandade sig ärnu andra, mera förledande. Hon var olycklig, en främling, fängslad under en skall himmel och bland hårda seder, huru ädelt och ljuft att för hennes fötter frambära hyllningen af en chevaleresk kärlek! Jag kände medlidande med henne. Och då jag vidare påminde mig den otydliga berättelse, jag hört, om en guve.nör; som älskade modren till sin elev och som försvunnit, — efter somligas utsagor sku!le han blifvit mördad på ett afligset slott, tillhörigt den förfördelade Bojaren, efter andra hade han blifvit sänd till Siberien, jag vet icke hvart, men slutligen omkommit, — visade sig äfven faror i denna kärlek, icke dessa vanliga faror, som i Frankrike sluta med en duell, och reducera den häftigaste kärlek derhän, att de utsätta männen för samma äfventyr, han kunde löpa, om han en dag på gatan råkade stöta emot en dum, inbilsk narr, eller om någon brutal bestridde honom en plats på spektaklet. Det var farorna af en romahesk, hemlig död, utan möjlighet till försvar, af försåt, der dolken, förd af en slaf, eller förgift under en fest, lurade. Det var verkligen en kärlek, i hvars spel lifvet utgjorde första insatsen. Ur denna synpunkt betraktadt, syntes det mig fegt att icke älska denna qvinna, och jag älskade henne, åtminstone trodde jag så. Mu, då jag inser, att mitt hjerta icke ointresseradt inlät sig i denna bedröfliga passion, kan jag lätt för dig utveckla orsckerna; men då var jag förblindad, ty jag kände fullkomligt den verkliga kärlekens skakning, fruktan och hopp. Jag var nu ofta i furstinnans sällskap, men oaktadt alla mina bemödanden, förvillade hon alltid vår konversation in på metafysikens fält; mitt bryderi var obeskrifligt; med blicken fästad på den rakaste vägen, på hvilken jag trodde all kärlek böra passera, såg jag ieke den omväg, på hvilken furstihnan allid återkom till sin. Detta varade länge; vi gingo länge, utan att mötas, men vi borde nödvändigt se hvarandra rågra steg från målet. Jag har sagt, att jag i sjelfva verket ieke älskade furstinnan; men vid den tid, hvarom jag jag talar, håde hon blifvit en nödvändighet för bjertat, en dröm för tankan. Allt hos henne behagade mig; hennes snille hade uppenbarst sig för mig stort och kraftfullt; jag hade sett hennes passionerade hjerta obeslöjadt, och mina ögon sökte henne sjelf.i det halfdunkel; hvarmed hon omgat: sig. i Det hände sigsen dag, att jag qvardröjde hos henne temligen: sent inpå aftonen; vår konversation: chade hyälft sig omkring landsflyktens lidande) Vishade på hvar sitt sätt utgjutit våra tankar och jag kommer ihåg, att jag ungefär yttrade mig sålumda: i —Af alla: smärtor i lifvet är :landsflykten icke den som träffa rkroppen med de våldsammaste slag, men med de ständigaste, mest pinande. Det är den lätta; men oupphörliga förföljelse, med kvilkew inqvisitiohetis bödlar sluta att döda en )menniska ; det är hya sedör, : hkvaremot man ständigt stöter sig, likasom uti en mörk labyribt; det är en stad, hvari man förvillar sig, och der man: ofta icke äger en tillflyktsort att Ihvilp på; det är andra pligter, andra nöjen, lett helt lif: att studera in; det är fruktan för allt, till och med för sin sällhet, det är sitt hjerta, sin kärlek, sitt lif; som man icke vet nåa plats för ; i vissa fall gifves för kärleken oeh hjertats lif hinder så förfärliga, att man V måste frukta att krossa sig deremot, och hvilka man saldrig vågar försöka öfverstiga eller nedjbryta. Mota i Jag vet icke om hon förstod mig, men hon kastade på mig en klick; blandad med ett nästan föraktligt leende. Derpå sade hon: År det icke mer än detta, min herre? i Ett nytt Hfatt Studera in, hinder att öfverstiga! Det är en eländig smärta; det är kroppens landsflykt, hvårom mi tålar: i Jag betraktade henne förvånad; hon fortfor. ON vet icke hvad själens landsflykt vill a säga; och för: att tåla med ed:a ord, det är alder duppbörliga smärtan hoscen lefvande och t brännande substans, hvilken hvårje timma af ilsitt lif stöter sig emot kalla hjerian; det är, then Ä:blakde JK fl dfn 2 don han