tan apell till eder autoritd, eljest kan ni i moron gifva honom en annan guvernör. — Ni lemna oss! utropade. furstinnan häfigt; nej min herre, blif qvar, jag ber eder lerom; se vi icke, att detta barn har behöft r? Dessa sista ord framsades med en så osäker öst, att jag sjelf blef förundrad; furstinnan .emtade sig likväl straxt, och sade till sin son:! — Gå, min herre, gå, och visa er ieke förr pe ni erhållit er guvernörs tillstånd. Furstet stod konfunderad; men hans misssöje framstack under denna förvinisg, oeh kanvända hade han brutit ut, om ieke furstinnan ned denna snabba uppmärksamhet, denna från! hjertat utgående fishet, som är:det mest säkra kännetecken till något doldt intresse, velat spara nig hvarje obehaglighet, samt hastigt skyrdat ram till sin man oeh talat med honom tyst. Det är onödigt att säga de ypperliga och krafiga grunder, hon utveeklade, utan tvifvel för att bevisa sin man att han först och främst borde respektera mit autorit, på det den måtte vara af nigon vigt för min son; men allt hvad hon kunde säga öfver detta ämne rörde mig föga; jag tänkte endast på den liflighet, med hvilken furstinnan lade sig emellan, det utrop af förvåning, närmande sig till förtviflan, som undfallit henne vid min hotelse alt resa. Jag återkallade i mina tankar ljudet af hennes röst mer än sjelfva hennes ord, och jag skakades af en orolig känsla, på en gång lycklig och fraktande. Hon hade öfvertalt sin man, ty han nålkades vig och tackade så artigt han möjligen kunde; furstinnan sade mig ieke ett ord, likasom fur steas uttryck af en framtvungen erkänsla tillräckligt innefattat, hvad hon kunde haft att säga; det var en segerbulletin, framburen af den besegrade. Efter denna seen, inkommen i min kammare, frågade jag mig, om det var intresset för sonens uppfostran, som ensamt ingifvit furstinnan denna rörelse, hvilken så frapperat mig; jag slutade med att jöfvertala mig derom. Jag fann hvarje annan tanka vara en löjlighet, oeb nu kan jag säga, att, min modesti uppenbarade mer för mig i denna omständighet, än den djerfvaste fåfänga. c ( rd et I allmänhet — man må göra kärleken till en passion eller en behaglig förströelse — är det en olycka eller ett fel att för hastigt förstå qvinnan; ty frukten, att hafva sagt för mycket, förmår henne att retirera, . då hen ämou kan! det. Tvärtom; lit .heone gå, så långt hon förmår, utan att:tro sig vara upptäckt, och hon skall snart hinna den punkt, då:-man lätt kan fatta henne, utan någon möjlighet för henne; att draga sig tillbaka, Detta hände mig, och då jag sade med en ödmjukhet, som icke ;var låtsad: ) — Ers nåd har sagt mig, att er son har .behof af mig; jag tror det, i fall det är,eder tanka; jag skall bjuda till att rättfärdiga ert, förtroende till mincringa förmåga; a j syntes hon förundrad öfver kölden i:denna tacksamhetsyttring och svarade med någon oförsigtigbet, i fall jag så velat fatta det: — Ni tänker endast på min son! Samma misstanka, som förut intagit mig, upprann åter, men försvann lika hastigt, och jag svarade : — Jag tror det vara en hederlig mans pligt; att icke i någon mån distrahera sig från de skyldigheter, som åligga honom. ; — Hvad menar ni med det? frågade hon med en genomträngande bliek; hvad -talar ni om för slags distraktioner? — Jag ville säga, svarade jag, att jag icke tänker imitera mina. kollegers exempel,!som salongerna och bland nöjen: fördrifva denstid, de borde:-egna .åt. sina elever.5 pu Hela den -liflighet och eld hon visat. var på en gång förbi, och:hon sade med nästan sorgsen tor: : i — Ni har rätt, min herre! — vinkade mig ett svagt farväl, och ingiek i sin: boudoir; dör ren lemmades på glänt, och jag såg furstirnai nedsjunka på en stol och öfverlemna sig åt er höftig gråt; jag kunde ieke bindra mig se-de ljusy. denna omständighet medförde, och, mer frrvirrad än lveklig af denra nwa unntöädkts in. ) I — Eder son skall lyda mig utan motsägelse,li 4 l