Aftonbladet – 11 augusti 1838, sida 2

derorma ieke äro underkunvnige annat än genom bessgde bref; men det förefaller 088: doek likt med Voltaires långsamt dödande giftv (kaffeet), hvarom han sade sig kunna intyga, att det verkligen vore långsamt dödande,, emedan han rcjutit det i 80 år utan att dö. Ett halft sekel, och mera, har detta hot varat; och ändock påstå alla resande, ändock intyga alla händelser, som komma till allmän kunskap, att i Förenta Staterna förvärfvas, besittas och årfvas oupphörligt stora fortyner, hvilka der äro åtminstone lika trygga, som någonstädes i Europa. Flyktiga Europeiska kapitalister, ja, fördrifna monarker hafva ju flyitat dit, nedlagt der sina rikedomar i allt slags egendom, åtnjutit den, lefvat oantastade, dragit den derifrån, när dem bebagat, och icke känt minsta verkningar af detta hot. Och likväl bar denna demokratin, detta den stora mass.ns herravälde oupphörligt existerat i republiken, allt ifrån dess grundläggning! Det torde således tillåtas oss att tills vidare tvifla på verkligheten af de omtalta farorna för äganderätten, hvilken också vida mindre bör äfventyras bland en folkmassa, som nästan hel och bållen är ögare, äv bland samfund, sor bestå af några rika och många utarmade, som måste hållas lugna genom bajonetter. Dessa kunna en gång förslöas eller krokna; och då är det möjligt, att verklig fara för ägamderätten uppstår, Men att Just till plundring skulle företrädesvis yppas bland ett folk, som sjelf till största delen äger något, och som icke har några plundringar, något förtryck att hämnas, kunna vi ieke förstå, ifall mevniskonaturen icke skulle vara sig olik just i Amerika. Verkan :f detta hot, denna de rikes fruktan yttrar sg, enligt Minervas korrespondent, på ett sätt, som Minerva visserligen må beklaga, men hvaruti måvgen annan möjligen icke finner pågot serdeles ondt; nemligen att de rike, för att rädda sig, arbeta på de obidade klassernes uppfostran; Men hvarföre hafva de väl sin rikedom? bvarföre beskyddar ststen den åt dem? För att njuta der, svarar kanske Minperva, likasom hertigen af Neweastle tyckte, att han väl måtte få göra med sitt hvad bonom behagade,. Vista ömsinta grubblare tro deremot, att moraliska förbindelser finnås, äfven om inga legala skulle finnas, för den rike, och att deribland möjligen är den att med egodelarne bereda fäderneslandet den högsta mejliga välgervicg, folkuppfostran. Hvad Mincrva-korrespondenten anser för en verkan af fruktan, kunde ju således möjligen komma af helt andra och ädlare bevekelscg-under? Bemilte korrespondeat berättar ock, samt up ptager mycket illa, att det demokratiska partiet med en viss misstävksamhet betraktar vissa offentliga skolor. Detta kan ju möjligtvis förklaras på ett helt enkelt sätt, eller af misstro till de personer, som stiftat och styra dem ; och derna misstro är icke så orimlig, i fall den anförda uppgiften vore sann, att det är aristokraterne, som stiftat dem, och det af deux egoisiiska afiigten att blott skydda sig sjelfva. Aro bevekelsegruaderne icke r nare, och råka de ait framlysa, så är vedervilja icke just orimlig. Man har ja stundom sett Minervas och hennes korr:spondenters obenägenhet för vissa undervisniogsanstaller, t. ex. vexelundervisningsoch smkåbarnskolor i provinserna, samt.den s. k, runstyckslitteraturen, blott af det skäl, att i dem låge något demokratiskt. Skulle då blott å cna sidan en dylik misstro mot, supponerade eler ve. kliga, fieuders stifielser vara forlåtlig? Sjelfva vppgifien strider dessutom mot andra underrättelser; och vi våga tvifla derpå, ända till dess bättre auktoritet presteras. Gm vi ock skulle tro på den u pgifien, att i en af staternas legislatvrer det blifvit ropadt, att nået redan läres för mycket i de offentliga skolornan, så ligger dock dceruti ingenting annat än samma oförstånd, fom minrgenstädes låtit höra sig i det gamla Europa. På intetdera stället kan förebråelsen för dylikt oförstånd drabba alla; samma fel, som demokratien begår på ena stället, begår dagligen despotismen på det andra, och båda hafva då lika orätt. Den enda skilaaden är, att den sednare regimen icke kan omvända sig, emedan den derigenom skulle undergräfva sig sjelf, då deremot den förras enda siöd, så snart dess interesse rätt förstås, är en allt mera jemnt utbredd uppfostran. Ena olägenhet, hvaröfver Minervas korrespondent allijemret k!asar, är löjtigt na: pmean kany, fäger han, )eke få duzgl:ga skollärere ; hade man