Aftonbladet – 11 augusti 1838, sida 2

REVY AF TIDNINGARNA. Den ,hugstore, Svederus, som utgifvit den i ett par föregående numror af detta blad granskade skrift, hvartill han för bättre minne skull hos allmänheten begagnat titeln på ett af Ässessor Crusenstolpes arbeten: Ställningar och förhållanden — synes tyvärr i allo hafva kommit ut i ogjordt väder. Icke en enda tidning ibland alla de nyanser af opinionen, som äro representerade inom periodiska pressen, vill kännss vid bonom, Minerva anpgitver i dag, såsom en orsak till sin fortfarande tystnad öfver dagens händelser, att det måste för henne vara shögligen motbjudande att inlåta sig i dis-! kussiop, medan Svederus änru skumpar omkricg på tornerplatsen, och hans stridshingst pbåller som bäst på att göra rättvisa åt det goda! 2attfoder, han af sin Riddsre erhåillity — Spegeln för i Thorsdags yttrar sig, i acledning, af det stycke vi citerade första dagen, då Svederi bok nämndes, nemligen angående metivet, ) hvaröre ham anser att Fru Crusenstolpe följt sin man i föngelset, följande: i Bland arvat, som i denna bok insivueras om Hr Crusenstolpe, är nämligen äfven, att nsjolfnva hans nu påkomna ömhet för hans akt-! mipgsvärda fru ger honom ett säkert medel ini -händerna att från sitt fängelse utsända över. fra gamla fidernesland och dess individer all den ; morsliska styggelse, som kan föd:s i eit vilseledt menniskohjertan, och vidare att fången: redan nu är högst farlig, men måste bli detj änau mera, när han åter slipper ut ur sist fängelse. Den förra at dessa förespelingar invebär, jat frun skulle tjena Hr Crusenstolpe till budj bärariona för hvad han kunde skrifva under sin fångenskap och den vore högst ändsmå!senlig ait, under en regim, som ville lyssna dertill och handla derefter, inskränka fångens belsgerhet ännu ytterligare; den sednvare åter. , .: men derom må Hr Svederus afgöra med sitt! eget samvete. Han låter, i förening med des-: sa och andia dylika insinuationer, förstå någonling om sitt mod att framstala dem, och vil hafva även hört mången medgifve, att icke så ripga af denna egenikap erfordres, för att på! sådant sätt yutra sig öfver en så inspärred: fånge. Detta är hved vi hört. För egen del uppfordras denna artikels författare, af sanning och! pligt, stt här tillägga några ord dessutom. Han vet vömligen åtskilligt mer om Hr Crusenstolpes karskter, än Hr Svederus troligen kan ve-: ta; han äger derom all den kännedom, som gemensamhet i födelseort, uppfostringsställe och ijenstemapnastudier; jemte bekartskop från ungdomen och vänskapligt umgänge sedermera, möjligen kuvna förskaffa. I grund af denna känpedom anser han sig uppfordrad till den offentliga förklsriogen öfver åtminstone en af Hr Svede:i insinuationer, eller-der om Hr Crusenstolpes nu påkomna ömhet för sin frun: att Hr Crusenstolpe adrig wvpphört att erkönna detta verkligen ,aktningsvärd: fruntimmer för sin sannaste vän, för ett ideal af qvinna och maka, och att han alltid omtalat henves egenskaper med den synbara rörelse, som endast en sann tillgilvenhet kan röja. Mot dessa ömsesidiga könslor och åsigter stranda latt alla små försök att utifrån förgifta de husliga förbållanden, som ännu utgöra statsfångens tröst i hans enslighet.n Man kan således verkligen på den stackars Svederum och åem, hvilkss förtroecnden utgör den fatsbur, ur hvilken hans skrift hufvudsekligen upprunnit, lärspa det gamla ordspråket: Hvad skulle min son på galejan? Men en arnan anmåärkviog, som i anledning af det i Spegeln citerade stycket e bjuder sig, cch hvilken vi hört af flere personer yitras, är denna: Hvyarföre är det nu först, seden Heir Crurenstolpe sitter emellen fyra väggar, fom Svederus med en sådan vrede anfsller ech söker söndersiita h ns rykte, icke såsom skriftställare, utan såsom menviska? Hvarföre angrep han icke Hr GC-usen stolpes skriftställeri på den tiden, då det, cfier hans sätt att se, ännu kunde skada, men medan Hr Crusenstolpe ännu kunde försv ra sig? MåuEn, som icke hyser alldeles samma trnkar om He Svederus, som han sjelf, skal kalla sådant icke -hugstorhet, utan helt simpelt feghet, och dervid påminna sig fabeln om åsnan, som spar kade det döda lejonat. Och en sådan kämpe är det, som någon kan fiona sig betjent medi att låta uppträda till sitt försvar! RR