Aftonbladet – 28 juli 1838, sida 2

alla samtalsämnen. Också söker man förgäfvess att åt den kejserl:ga komplotten gifva vigien afil en statssak, hvilket den icke har. Allmänheten 1 sysselsätter sig knappt dermed, och derföre an-!1 se personer af takt anställandet af dennal( proeess, af hvilken man på förhand ickel: kan förvänta något vigtigt resultst, för ettlt fel. Men nu är saken i gång, och mani, måste se till huru man kommer till slut dermed. I1 Det ofördelaktiga af denna rättegång är all-ls tid, såsom jag redan förut sagt eder, att man derigenom gifvit Hf åt imperialistiska ide-l: er och meningar. Jag måste ännu ec gångli för eder upprepa, att om det republikanska j; partiet ingifver de amdra partierna i Frankrike ! stor skräck, så är detta icke förhållandet med it L j ; det imperialistiska, hvilket har många anhängare bland vissa folkklasser, och isynnerhet bland landtfolket. Det gifves, utom måhända i södra! Frankrike, icke en by i landet, der icke bonden bar i sitt hus ett eiler ett par porträtter afkej-j saren. I Champagne, i Lothricgen, i Elsass, i Lyon, i Grenoble tillbedes Napoleon mer än en blott menniska, och det är i mir tanka en försånande förvillelse å regeringans sida, att gifva ännu mera kraft och lif åt denna folktro. Man har utan all besinning gifvit ytterligare styrka åt en redan så mäktig opinion; man har förstorat en fara, som tyvärr redan är ailtför stor. Hr Mol har häri allför mycket gifvit vika för Hr Montslivets ingifvelser, och konseljen delas nu jaf tvence hvarandra rakt motsatta irflytelser. Ar Montalivet har förlorat mycket af sin kredit hos deputeradekammaren, men äger i högsta grad konungens förtroende. Å andra sidan har Ar Moles anseende i deputeradekammarea tilltagit, men han står icke mera så väl på slottet som förut. Man tvistar och strider i ministerkonseljea om flera stora frågor. Hr Montalivet vill herrska i stöd af sitt fåvoritskap; Hr Mole vill herrska i följd af det anseende, baa vunnit i deputeradekammaren. Konungen ser icke just ogerna dessa söndringar, emedan just derigenom hans inflytande bibehåller. Imedlertid söka några personer att drifva igenom kombi aationen Soult, emedan hvar och en medgifver olampligheten af en modifikation i ministeren. Några såge helst, att ett par ministrar blefve om bytta, och att Hr Mole bibehölle presidentskapet i konseljen; andra ville gå längre och få msrskalk Soult till konseljpresident efter Mole. Om man närmare betraktar ministörens hållning, så kan man icke hoppas att vid nästa session återfinna henne oförändrad till sin personal. Hon kan icke i någon vigtig fiåga räkna på pluraliteten, och skulle verkligen faila vid första svårighet, hvrari kabmenet råkade. Den sista se:sionen var erbarmlig, och en regering kan icke länge på sådant sätt släpa sig fram. Man hoppas genom marskalk Soult åter vinna majoIåriteten, och dervid kunna undvara Hr Guizot och tisrs-parti. Också kunna möjligen militälära händelser inträffa, då man gerna ville hafva ljmaiskalk Soult vid statsrodret. Man inser äfven, att det är nödigt att med kraft och fasihet hålla hand öfver armeen, der diseiplinen är i högsta grad förslappad. Man fruktar den bonapartiska andan Bos hären, och behöfver en stark värja för att hålla den i lydnad. Ni ser, att tusen skäl tala för marskalk Soults upphöjamde till konseljpresident. Deraf kan man förklara hvarföre han blifvit så mycket prisad för sin resa till England; man vill gfen honom en mo ralisk betydelse; man vill påtryeka honom stämpeln af förbundet med England, för att icke modificara de med Storbritannien beståndande törbållanderne. Skulle en ministörfösändriog inträffa, så komme detta att ske långt före nästa session, emedan man icke vill gifva efter för majoriteten. Matskalk Soult skulle sammansätta en koalitionsministere af några personer ur tiers-parti och några doktrinärer, t. ex, Hrr Passy och Sauzet for tiers-parti och Hr Duchatel för doktrivärerne. Hr Mole skulle då få ambassaden i England. Några personer påstå, att konungens afsigt är att upplösa kammaren, för att undvika dessa kombinaiioner och få en mera tillgifven majoritet. Men ett sådant beslut vore alltför betänkligt och kunde hafva alltför ofördelaktiga följder, för ait man skulle kunna tro detsamma komma till verkställigbet. Med ett sådant system skulle kamnfaren blott räcka ett år, och man måste upplösa den efter hvarje sessioo. Då hade vi kommit till årliga parlamenten. sn ändan