i Efter Nådigste förordnande: Axel Möllerhjelm. O. B. Hul:. Moan kan omöjligen misskänna den goda afIsigt, som är wtryekt i inledningen till denna I kungör else, eller sjelfva proklamationen, då närmaste ändamålet med de gifoa föreskrifterna är, dels ait förekomma folkskockningar genom ide in skräokningar den påbjuder i hufvudstadens linnevåna res personliga frihet, dels att lemna i några förbållningsreglor för soldaterna och poilisbetjeningen, under hvilkas omedelbara uppisigt allmänheten nu är ställd. i Ett väsendtligt fel hos en författning, äfven om iden till grund och syfte vore riktig, är dock, lom den i sig sjelf innebär en omöjlighet att kunna i all sin stränghet verkställas och efter bokstafven tillämpas. Detta är i oetydlig mån I händelsen med den närvarande. Den ofverJo äldes redan mångfaldigt i går afton, ty hvem I kunde väl rimligen föreställa sig, ait se bufvudJP dens gator kl. 10, under sommarmånaderne, så fria från folk, att icke två eller flera personer gå eller stå tillsamman, och hvem kaa beI göra, att en förordning skall efierlefvas, innan den ens blifvit lagligen promulgerad, d. v. s. i predikstolarne uppläst? Hvarje attack å fredI lige medborgere och hvarje deraf föranledd ordning, innan en sådan promulgaiion föregått, järo följder af sjelfva författningen, icke af medIborgares olydnad. Att utsträcka polisnatten från 10 om aftonen till 5 på morgonen, låter sig icke göra under ;en årstid, då bodarre stängas först kl. 10 om i jaftonen, och den naturliga natten upphör före kl. 4, samt aftonpromenarerna uigora folkets enda rekreation. Hvad bhbafva väl i öfrigt en, två, tre personer att göra med folkskockningar? Om två perI soner ställa sig alt tala med hvarandra, lemrar I sådant lika litet presumtion om någon folksaming g nu, som vid något annat tillfälle. Ån I mindre presumtion lemvar åsynen af ex ensam I person; en sådan kan aldrig utan serskilda tydliga anledningar attackeras, emedan han är latt betrakta såsom värnlös, och beröfväd till !ech med det skyid, som opartiska vittzen kunna lemna. När de, som besökt restauraI tionerne, promena lom aftnarne återvända, fimas ofta hundradetals. i personer vandra tillsamman, likasom utgjorde d t ide ett enda sällskap; hvart skola dessa taga: i j I v5ögen när de, om än aldrig så phöfligtn, tillsägas att skingra sig, och om cen enda kittslig j person får det infallet att besvara uppmaningen I med bot, ett burra, eller vänvu något värre, skola då alla de öfriga betfaktas såsom med: I honom i flock och farnöten? Detta behöver blott en gång inträffa, för att mot den nya förordningen uppresa hufvudstadens hela befolk ving. Och åt hvem är, under denna suspension af personliga fnheten, makten öfver medborg: res personer anförtrodd? Åt gemenskapen vid rmilitären och vid polisen. Af hvilka beror det, om ensamme personer få gå fria? Af soldaters och polisbetjenters vilja eller förmåga att finna personernas svar nöjaktiga. Det måste nödvändigt förutses, att när man åt obilda) i I de menniskor förtror rättigheten att anropa och I examinera ensamme och värnlöse medborgare, att! pröfva deras svar, att bäkta dem, och att slut-! ligen sjelfva vittna om förhållandet, så skola dej ostridigt. någongång missbiuka den. Man kan visst vara öfvertygad, att Ö verståthållaren emot sådana missbruk utfärdar de strängaste ordres, men de äro ej tillräckliga, då det ej står i den enskildes makt att bevisa, det missbruk ägt rum, och man måst: derföre hädanefter beklaa hvar och en, som råkat ställa sig illa med polisbetje ningen. Missbruken behöfva ock ej ske ofta, för att göra förordningen afskydd, och såsom sådan kan hon icke upprätthållas, så mycket mindre, som hon äfven utan missbruk ligBer just å de fredliga medborgare ett sådant tvång, som helt och hållet upphäfver all vjut ning af det sociala lifvet — ty det är just de redligt sinnade, som frukta soldateskens och volisbetjeningens grofhet, som få röna tvånget, vilket föga dribbar dessa agila eller för gatucener och arrestering mindre känsliga personer, em hafva lärt att vända de stränga åtgärderne 11 fal arch nöje for sis