Ett Re An nn måste jag frukta för hans förnuit. Denna ma a skerad-scen hade mycket skakat honom. De i gafs ögonblick, då han inbillade sig, att he händelsen varit en syavilla; han började tvifl -i på hvad han hört och sett. Han blef allvar samt sjuk; han föll i feber och yrsel. I sin fantasier såg han Judith, som kom att säga ho inom sitt sista farväl; jag kan icke upprepa al de ömma och rörande uttryck, hvarmed ha i öfverhopade sin drömbild... Judith var han enda tanka, hans fixa ide. :) Våra omsorger återkallade honom tili lifvet hvarom föga hopp varit; mena han förblef dy. Ister och melaukolisk, och med undantag af mi; såg har ingen. Han hade icke velat röra de: summa, som han deporcrat för Judiths räk. ning, och hans egen förmögerhet gaf endas sex iusen livres årlig afkastning, såsom jag sagt Häraf använde han fyra tusen, för att abooner: jen loge på operan, samma loge, hvaruti har I träffst Judiih på maskeracbalen. Haan gick di alla afinar, i hopp ati återse henne, och sedur förlorat detia hopp, hade han icke mo: och styrka att af hålla sig derifrån; han befann jsig ensam der, alltid ensam (hans ständiga devis), och denna tanka förorsakade honom myjcI ket lidande. Så förflöt hela hans lif, och med undantag at några resor, dem han företog i hopp att erhålla några underrättelser om Judith, vistades han alltid i Paris; hvarje afton besökte han denna teater. Det var just för att ofiare träffa i honom, som jag abonnerade på en orkesterIplais, dit han äfven stundom brukade komma. I förra veckan hade han bändelsevis tagit sin plats i orkestern, icke på denna, utan den (andra sidan. — Denna afton var han mer än ovanligt nedslagen; han ägde icke mer något hopp; han vände ryggen åt cealongen, försänkt i grubblerier, och hvarken hörde eller sig någonting. Ett ungt fruntimmer af utmärkt skönhet och dyrbar paryr visade sig vu i en loge, cch genast riktade sig hela lorgnetts-artillerict åt den sidan. I Man hörde endast halfhögt hviskas: hvad hon är skön! ett så syperbt ansigte! ett så bhebagfullt sänt! — Huru gammal tror ni hon är, min heire? — Tjugu eller tjugutvå. .. — Parerar på aderion... — Känner ni henne? — Nej, min herre, det är första gåvgen hon är på operan, ty jag är abocnent. De andra kände henne icke mer. Men på något afsiågd dGerifrån reste sig en främling af disboktion och belsade vördnadsfulit den skona damen. Genast frågade alla hennes namn, — Det är Lady Inggerton; gift med en rik Engelsk peer. — I sapning. . . så vacker, och rik till!... — Och man söger, att hon haft ingenting .. . alt bon var en fattig flicka, som i förtviflan öfver någon olycklig kärlek velat kasta sig i strömmen . . . och som träffat den gamle hertigen, hvilken tagit opp henne och behandlat henne som sitt eget bara. — Det är ju en riktig roman . . . — Alla slutas icke lika väl, ty gubben, som fattat vänskap för hevne och som icke kunde vara utan hennoe, gifte sig med heane, för att lemna henne sin formögevbet . . — Diabie! . sv s om hon är evka . . . är det min sjal ett vackert parti! — Ociovå ficvas både här och i England de, som aspirera på hennes hand. — Let tror jag rog, svarade den unge interlokutören, och drog på sina halskragar, i det hen Jorguerade den sköra ladyn. Men min herre, jag tror, att hon ser åt vår sida . Å — Ni bedrar er, svarade främlingen. — Nej, parbleu! jag bedrar mig icke, jag: skall tala vid !den herrn . . . Och han vände sig till Arihur, som ingentiog hört och för hvilken han måste upprepa hvad han fatt veta. Arthur lyfte sita ögon till det anvista stäliet, och såg i deana för horom så betydelserika loge henne . . . Judith! O, man dör icke af glidjens öfverraskoicg! oo. ty ännu lefde Arvihar, äonu könde hon sitt bjertas slag fördubblas; men i samma ögonblick bief han orcörlig, hau vågade krannt draosa andan oo oo han fruktade stt