skynda ut, men förmådde icke, utan föll tillå baka på sin plats. Arthur såg hennes oro och skyndade att erbjuda sin hjelp. Utan att svara, gjorde hon med handen ett e :afböjande tecken. — Värmau häriuoe gör er sjuk, lös blott ett j ögonblick på masken . e; Men hon vägrade änvu och nöjde sig med y latt kasta tillbaka domiuokspuchoagen, som beg täckte hufvudet. I Arthur såg de sköna svarta lockarna, som nede iföllo i rika bucklor öfver axlarna! så brukade d I Judith kläda sig i håret! . . . denaa behagliga a I ställning, denna fina vext, dessa rörelser, detta lobeskrifliga behag . . . allt påmiade om Jufidith.... — Judiih, Judith! . . . detär ni! utropade -Arthur halfbögt. Hon ville gå. Al o— Stanna, stanvua et ögonblick! Jå: mig säga er, att jag är den olyckligaste varelse, ty jag misskände er, då ni ännu förtjente min kärlek. Hon darrade. — Ja, ni förtjente den då, pi var värd att: TT och tillbedjas af heia jorden; . . . och I FP om I ändå, jag då e . . . jag älskar er ännu, jag skall alltid älska er, till och med nu, då ni varit mig otrogen, nu då ni bedragit mig! .. . Hon ville svara, men orden dogo på hennes läppar ; hon kunde endast föra handen till sitt 2 hjerta, likisom för att rättfärdiga sig. — Och huru annars förklara er frånvaro, och fraraför allt er gåfva . . . denna skärmk, som jag rodnar fir att emottaga för eder skull och som j:g återsändt, ja Judith, jag vill icke hafva något annat, än er och eder kärlek, och om det är sanpnt, att ni älskar mig ännu, så ti kom, följ mig! Ni måste följa mig af kärlek, ty nu har jag icke mer några skatter att erbjuda... Hvad ... ni tvekar. .. ni svarar mig icke! ... jag förstår er tystnad. Farväl, Juldith, farväl för evigt! ... ) Han ville gå ut, men Judith hade faitat bans hand och hböil honom qvar. i — Tala, Judith, af nåd, tala! ä I i I I I Den stackars flekan kunde icke; tårar qväfde hennes röst. Arvthuar föll till hennes fötter. Hon hade icke sagt honom något, men hov Igret .... hennes tårar syntes honom som ett. rättfärdigande. I — Du älskar mig ännu! sade han, tryckande hennes hand, du älskar ingen annan än mig, icke sant, Judith? ... I — Ja, svarade hon, jag älskar ingen annan: än dig! i — Men hura kuona tro dig? HEvilka bevis?: — Tiden skall utvisa! — Och hvad skall jag göra? — Vänta! — Och hvilken pant på din kärlek? Hon lät buketten falla, som hon höll i haniden, och under det Arihur böjde sig ned att upptaga densamma, skyndade hoa ut i korrido-!) ren och försvann. Han följde henne, upptöckte henne i trängJseln ett ögonbiick, derefter försvann hon åter. Ännu en gång märkte han en skymt af henne i dörren, och skyndade ut. Nedkommen i för-! stugav, såg hen Judith stiga opp i ett rikt ekipage, som med vindens hastighet bortfördes. Mine herrar, sade notarien afbrytande, det är sant, jag brukar gå till sängs i god tid, och! om ni tiliåter, skall jag i öfvermorgon sluta min hisioria, : VI. Följande onsdag var operadag: vi voro älla på utsatt tid i orkestern, endast notarien lät vänta på sig. Man gaf Robert, och denna pjes i: återkallade i mitt minne mitt första samman-!: träffande med Arthur samt alla de händelser, i hans historia sedermera utvecklat. Efter andra aktens slut anlände ändtligen vår berättare, och aldrig har en af publiken om-1 tyckt aktör eller dansör, som efter sina tre måaaders. bortvaro återuppträder, haft ena rseraj. briljant entr, än den lilie notarien ... Ärsnils då äandtligen här! nå välkommen! Ni kommert Jag kommer nyss ifrån en dinr, efter ettll kontrakt, Som jag assisterat vid... assisterat, det vill. säga, jag har ieke sjelf gjort opp det;l1 jag har bortaekorderat -min syssla, och,; himlen vare tack, jag är ingenting skyldig åt någon ll menniska ! i ! i