ac lycsa, att Hus enalolker, 10 aRldvuet LOoda rar stämmer fiolen höågre än strängarue tåla. D: är i sanning efta oklokt att förakta det välme narde, om än rågot ohöfviska språket, hos de: sa gamla iaveniarier, som för allt deras bhesvö ati utomhus öiverskyla svagheter och siå p herrskapets respekt,, icke begära mer än der: lila pension och rättigheten att em smula fi aknviieera pir hvad hersskapet iöretager sig. Me bur ofta sker icke just det okiokaste, och hver kan väl ucdra, om de gamla ivformatiorsråcen då ge ej kunaa vinna ys hör hemma i huset utgju:a sin smärta i grauneos siöe, allt uta att dermed, bevars, på minsta sätt vilja bafv saxdt, eti der herrskap är oklokt, som, efierå dets försnenanie, alltjsmt råkar bära sig okloh åt. Mize.va har osa variti denna bdsumma nöd väadighe; au hära Öfvermånet af sin sorg uton hus, esh tyvörv tyckes detia missöde pu åt haiva bäfvit bennes lott, såsom msn kina se a följaane i hecnes Torsdagsinumseer förekomman de utejatolser: Vi bekänna, att det undjallit oss, hvad Dag. ligt Alesinda i går be-öttat, act nemligen Statstidningen, uti en så k:llacd Tidningsöfversigi skall hefva sökt att gifva något sl:gs färg åt en mycket omtalt itgerd af Förvaltningen af Sjöärendena, bestående uti — sisom tidningarne berätt, — en på Constitutorial tjenande Karzlists afsättnicg, uppå avmölan allcnast af havs Kontorscbe? om törsumlighet i tjensten, u: tan att ens den sålunda unmilte blifvit öfver uppgift.n hörd, mycket mindre fått något tillfälle att sig förklara. Det synes oss vara föga val betärkt, att låta Staistidningen, ens på långt håll, befat:a sig med sådana färgerianstalter, och det af flera skäl. Avgårde det lagliga, eller olagliga af Förvaltningers ågärd, kommer väl, gissa vi, någon högre myndighet att yitra sig, och dessförinran ser det betänkligt ut med försöket att skapa en opinion i denua sak för Förvaliningea : kanske får sådant ätvea efter profningen sina svårigheter. Men i alla händelser hade val xu, under väntvingstiden, de, som föra högsta styrelsen öfver Statsiidningen, bordt betänka, att hvarje slass i den tidningen framkastadt förord uti denna ledsamma, både i otid och ogjordi väder tillkomna sak, skall liksom göra någon vida högre myndighet, än Förvaltnipgea, delaktig med denva uti ansvaret ipför opaionvea för hvad så!uvda passerat, hvilke: val föga vore önskvärd:, enär afsättningsåtgärcen, oberäknadt sin egen ivneboende märkvä cigbet, ställes af tidningsrne i sammanhang mid den afsattes deitagande uti en jury, öfver eti tryekfrihetsmål, som icke 2lienast varit i otid birjadt, illa anlagdt, sämre fördt och änru sämre till slut bregdt, utan derjerate födt af sig tilldragelser, hvilke man icke vela: förutse, och hilka effektivt lagt all makt och all inflytelse uti pressens händer. Man ser redan, af vissa tiraders tryckning med spärrad stil uti tidninningarne, hvad för firg oppostionens färgerier ärna ait gifva åt händelsen i Förvaltningen, hvad motiverna och de ledande krafterna angår; det skall då säkert vara för dem mycket kärkommei, att Statstidningen, som man väl vet ieke är någonting för sig sjelf , utan allenast genom andra, liksom tager på sig hvad den åtminstio ne borde ignorera. Man får medgifva, alt hvarihän i dessa sisia tider förståndet: än tagit sin tillflygt, det: åtminstene icke har något att beställa med Statstidningen. Men i alla fall: plefve snilletn! det må ru gå med förståndet hura det villv Minerva förebrår oss i dag, ait vi med likgitighet skull: hafva åhört hennes klagan, men vi försäkra, att detta kommit oss till last endost till följe af ?mellankommande händeiser, samt alt vi på det ömmaste dela ieke blott Minervas sorg, uten äfven hennes åsigt om beskaffeoheten så väl af Sjöförvaltaingens och herr Lotsdirektörens Lundstedts afsättningsåtgörd, som Stat:t:s förssk att färga upp den. Hvsd bekymret deröfver, att magten effectivt skalle hafva kommit i pressens händer, augår , så hoppas vi, ait Minerva af vissa sednare tilldragelser öfvertygat sig, att den effectivi befinner sig i helt andra bänder, naturligtvis med reservation för den andel deraf, som kan pbelöpa sig på Minervas egen högmögende press, ul: hvilken man väl afven lika vaturligi får antaga, att det der bortkomna förstindet tagit vägen, efter hvilket, enligt Minervas anmärk