Nedanstående bref; hvars införande af tillfällig orsak blitvit uppskjutet, torde till sitt innehåll imedlertid icke ficnas utan intresse: Utdrag af ett bref från Upland, skrifvet i slutet af Maj 1838. — — — Hvad du, min k. broder, skrifver om fattigdom och tiggeri bortnas i din ort, det är som om du varit bär och beskrifvit huru här tillgår. Deruti har na min hustru ändtligen rätt, att hon ej på 6 år sett så många tiggare i hvardagsstugan, som på denna enda vinter, säger hon, Du kan nog undra på, att fattigdomen är så stor här, der vi baft flere goda år å slag, och der skörden i höstase ej heller var så dålig. Men det är så med den saker, si, att det fordras allt hvad jorden bära kan, om ej fattigdomen, som sår nära på vid hvarje stugudörr, skall komma in hel och hållen. Vid Olsmässkroken äro alla utan och vänta på att få gripa till den pya skörden. Af den skall man då så äta, betala arbete och tjeosefolk, och de mjö!pund man kunnat få läna. Så skall hökaren hafva sitt för borgade saltvaror, så skall arrendet eller räntorma å skulden ut, och så komma alla utskylderne, hvilkas olika benämningar jag ej kan uppräkna, och så är det, i Februari, slut med trösken på logen och säden i låren på samma gång; och så kommer brist och nöd sea. Äfven våran Landshöfding har gjort hvad han kan att förekomma tiggeri. Han har lyst på, att inga tiggare få gå utsocknes, men om de det göra, så skola de gripas och i hemorten inställas, och det på den församlings bekostnad, der de hafva sitt hemvist. Vi hade likfullt mycket fundament om den saken i sockenstämman, först huru vi skulle hålla våra egna inom socknen, och sedan hvart vi sku göra af de främmande. Gamla Majorn på Torsby sa, att det syntes, att Landshötdingen varit officer, ty, sa ban, de gå raskt till väga; men, sa han, inte kan man binda eller stänga in de fattiga, utan ban ville föreslå, att hvarje socken blefve omgifven med en varggårds-gärssgål, så kunde man hålla vakt i grindhålen vid vägarne. Hojägmiästaren i Länet memte han nog kucna ge invension dertill, ty då vargarna så högst sällan så in öfver hans varggålar, så skulle väl aldrig gubbar, käringar och barn gå ut öfver dem; sa bam, heller. Då sa jag, att detta nog vore bra i skogsorter, men att det ej ginge an å slättbygd. Då svarde Majorn: Åh, kära Beogt Hansson, der gör Hofjägmästaren lefvande gäörssgålar, ty för sin insigt i sådant dersblef han visst Riddare. Hå, hå, sa ja, göra lif i gärssgålar låter ban väl bli; så Riddare ban är, och då skratta a!la Herrarne och Prosten me. Så sa också Mojoren, att hvarje församling borde hafva sina fattiga märkta, så kunde man veta hvart de hörde; ty de hafva aldrig pass och säga ej hvart de höra, om de ock veta det. Då sa jag rent ifrån, att detta ej gick an med menniskor; men han, som är en slipad karl, svarte — bar ej Fader Bevgt sett skeppet, som är iomärkt på gamla sjöman Petter? Jo, saja. Nå, sa han, då kan man väl äfven märka in en sockens namn i skallen på em Tiggare: så ser man hvarifrån Gynnaren är, och derpå kunde jag ej svara. Men Prosten sa att, som han ej kunde taga Brors förslager till protoeollet, så