Aftonbladet – 18 juli 1838, sida 2

samma sak af Dagligt Allehanda, som innehålla ett argument både ad rem och ad hominem: nÄfven.om man skulle kunna medgifva, alt en Tjensteman, som endastujuter arfvode för sin tjenst, skulle, på grund af visad försummelse, utan laga ransakning och dom, kunna skiljas från befattningen; så tyckes det dock i allt fall innebära ett uppenbart våld att vidtaga denna åtgärd, innan det blifvit uppgifvet och med bevis styrkt, att sådan försumlighet verkligen ägt rum och den af Förmannen anklagade fått deröfver höras och äfven hans förklaring blifvit, åtminstone i administrativ våg, pröfvad; ty hvad hindrar elj-st en orimlig, fiendtligt sinnad eller (krypande, lyeksökande förman att rent af beljuga den underordnade Tjenstemannen och dikta försummelser på honom, som alarig ägt rum? Blotta möj!igheten af denna moraliska vederstygglighet tyckes ovilkorligen bjuda, att Tjenstemannen får åtnjuta samma rätt, som den största med tjogtals vittnen öfverbevista, brottsling, att nemligen icke dömas utan att vara kallad och hörd eller åtminstone efterlyst för att höras. Statst. har fördenskull, frukte vi, äfven denna gång gjort illa ifrån sig sitt öfversmetarekall. Bättre hade varit att tala öppet språk och rent ut säga: Reg. anser sig och sina Embetsmyndigheter hafva rätt att. efter godtycke afsätta alla tjenstemän, hvilkas försäkran på tjensten iecke benämnes , fullmakt; de behöfva derföre ej något annat skäl, än att Tjenstemannen ej behagar dem. Nå väl! det vore dock bättre; ty om Herr Lundstedt sagt: Jag har en Kanslist vid namn Sandström; det är en hederhg, pålitlig och skicklig yngling; men han är exalterad och tillhör den opinion, som ogillat de sista tryckfrihetsåtalen. Denna opinion har han nog högljudt och oförsigtigt yttrat — ja han har till och med varit vald till Juryman af Hr Crusenstolpe. Jag, som ämnar göra lycka och som gerna vill stå väl hos Hr Nerman och höga Vederbörande; jag vill ej omgifvas af en,så qvalifieerad Oppositionskarl som Sandström; tvertom bör han näpsas för det han vågat yttra sig i olikhet med hvad jag i underdånvighet yttrar. Jag vill således blifva af med honom och anhåller att han måtte entledigas — då hade allmänheten möjligen kunnat tro, att Hr L. sagt sanning. Hr Sandström hade väl mistat sin tjenst;-men han hade åtminstone ej, utan rättighet att försvara sig, fått derutöfver uppbära den vida mer moraliskt påkostande anklagelsen att hafva visat sig vårdslös och försumlig.