Hennes kamrater åter, då de sågo benne så skön, så briljant, så betäckt med dyrbarheter, upphörde icke att göra henne frågor. . . . Och dessa frågor innehöllo intet annat, än hvad Judith sjelf ville vets. Men en dag, då det var stor representation, återsåg hon i kungliga logen den okände, hvilken fixerade henne. Hon fäl!de ett utrop af glädj2 och öfverraskning, så att en dansör kom af sig, just som han skulle göra en pirveit. . . . Hvad är det? sade Natalie, en af hennes kamrater, som höllandra ändan af blomstergirlanden. — Pet är han . . . se dit! — Ar det möjligt, grefve Arthur de W, Jen hofman och hvad mer är. en vocker gosse? Du är min sjil icke att beklaga. Men hur kan du skrika till så der, för en person, som du ser alla dagar? Judith hörde henne icke; hon var för mycket lycklig! Ärihur hade fråa den kungliga logen gjo:t henne sin helsning, till stor skandal för hans förgyllda omgifniog. Då bon skulle återvända til! sin klädloge, hade Arthur infunnit sig i kuliszep och frågade henne högt i närvaro af en kammarherre: — Tillåter ni, att jag för er hem, macmoiselle? — Ni gör mig mycken ära, stammode Jadith, darrende på rösieg, utan att mörka, att hennes svar väckte karsrat rnas skratt. — Skynda er då . . . jag väntar dernere, — Jag svarar för att Judith icke tog lång tid på sig, för sin omklädnad; i hastigheten sönderslet boa sin gasreck och sina sidenmamlucher, och macame Bonnivet, som vanligen bestred me i ee 55 AC ar Cr aa me —— marjunghutjensten (en funktion hvarpå alla möi drar och tanter vid teatern ega privilegium förmådjan knapt följa henne utför trappan, med kasmirsIschiswlea, som niecen glömt, på armen. Arihur hade c öjt på teatera, samtalande med en grupp lar ungdomen och Lubert, direktören, hos hvilken han rekommenderade Judith. Då han såg henne komma, gick han henne till möte, bjöd! I henne i allas åsyn sin arm ocn begge nedstego iutför theaterstalens serskilda trappa. En elegant kup väntade och jag kan icke beskrifva Iden steckars Judiths oro och rörelse då bhon befann sig vid hans sida, på denna trånga terräng, som gjorde deita tö:e å t.e anvu mer: intimt och ljuft. Han fruktade, att bon skulle förkyla sig, och uppd og vagnsfönsterna; han! tog kasmirsschawlen, som hon hölli handen, slog! ut den, hiljde de hvita axlarna, den sköna! vexten och ett hjerta som klappade af en okänd rörelse. Hvad Judith var vacker! hvad! hon var fö:tjusande, förskönad af kärslan af! sin sälhet; men devna: sällhet varade icke Jän-! ge: det är ej långt mellan rue GrandeBatelie-: re och rue de Provence, och ett par sköna! grå skäckar sprioga så foui! Vayocn stacnar;! Arthur stiger ur, bjuder sitt sällskap hand:n, stiger med henne en trappa upp, ringer, tor ett vördnadsfullt afsked och aflagsvar sig. ; Ånnu en ledsam natt för Juditb. Grefvensi uppförande förefaller så hesynverligt! Han kune de vil ändå stigit in, sutit rer, gjort en liten visit; visserligen var det rågoi mot konvenan-!, sen, men det hade dock varit artigare än attt så der tvärt ta forväl! . .. F Hon kunde icke få en blund i siva ögon;!; ton promenerade fram och tillbaka på golf-:l I r vet, och då dagen randades, öppnade hon fönstret för att hemsa frisk luft och såg ut; men tänk, huru stor hennes surpris var! grefvens esipage stod utanför porten; hela natten hade det väntat der; hästarve skrapade gatstenarne af köld och otålighet; kusken sof på kuskbocken .... — Ursäkten, mina herrar, stfbröt notarien, akten börjar och jag vill icke förlera något af operan; vidare nästa enitr: akt! : 1 I nn 18