1 SjJel: visste något derom. il För tre eller fyra dagar sedan hade ho: -Hlemnat sin po:tkammare och med sin tant in .iflyttat i en präktig våning vid rue de Provence -1En sängkammare i mo7ernaaste smak, en be ;ihaglig boudoir, så elegant, så priktigt drape. rad, beklädd roed så fina mattor, att benne tant icke vågade inträda dit, utan vanligen för. Iblef i matsalen eler i köket, der hon hels Itrifdes! Mea på fyra dagar hade :cke Judit sett någon riceoniska hos sig, hvilket förekon Ihenne besynnligt; — ty hon var utan upp: fostran, min icke utan begrepp. Henues enjiald och naiver härflot från okunnighet, icke från inskränkthei; och då hon i sioa tarku I sammanställde hvad hon kunde förstå, och gissade ena del af hvad hon icke visste, började hon blifva orolig cch intagas af rädsla . .. Hon skulle för allt i verlden önskat sig en vän, hos hvilken hon kunde hemtat råd . . . Mcn ensam som hon var, hvilkens protektion skulle hon kunnat begära mot en beskydd.re, den hon icke kände, men redan fruktade? Det är en sanning, att af ella idger. hon gjorde sig, var förestallniogen om fulhet och ålderdom det som företrädesvis bekymrade henne — ty hennes kamrater hade så ofta upprepat, att hennes protektör endast kunde vara en vämjelig gubbstrutt, både upptorkad och lytt; och hon darrade i hela sin kropp, då tanten på femte dagen andfådd instörtade och med orden ru är han här! öppnade döbattangerna. Judith ville vördnacsfullt stiga opp, men hennes knän vacklade och fardig avt svimma föll hon tillbaka på soffan. Då hon ändtligen vågade lyfta upp sina ögon, såg hon framför sig en skön, ung man, med eit ädelt u.trycksfullt ansigte, betraktande henne med så milda, välvilliga ögon, att hon liksom trodde sig frälsad. — Det forekom Ihenne som skulle hin, som sålunda betraktade i hecne, blifva hecnes törsvaraire, och att sf hoinom hade hon intet att frukta. — Mamsell, sade den okände, med en djup men vördnadsfull röst . . . men då hau i deisamma märkte, ait tanten ännu var inne, gif han henre ett tecken att aflägsoa sig, bvilket hon efterkom, synnerligast som hon just hade befaliningar att uigifva för middagen. Mamseil, ni är här hos er sjelt; jag önskar, att ni måtte fiana er väl och lycklig. — Förlåt mig om jag sällan kan hafva den äran att för er frambära min hyllning; mina många göromål beröfva mig detta nöje. Jsg fordrar också eodast en titel: den af er van; endast en rättighet: den att uppfylla edra minsta önskningar! Judith svarade intet; men henzes hjerta slog våldsamt och bröstet hväifde sig och lyfte tät) och ofta peleiinens lätta spetsgarnering. — Hvad er tant angår . . . och han uttalade med en viss föraktlig ton detordet . . . så! lyder hon hädanefter hvad ni har att säga; jag! vill, a:t ni skall vara herrskarinna och att allt här lyder edra befallningar — jag sjelf att börja med. Derefter närmade han sig, fattade hennes band, förde den till sina läppar, och sade, då han såg att handen ännu darrade: — Är det min åsyn, som så förskröcker er? fatta mos! jag skall icke komma tillbaka oftare än ni behöfver mig och kallar mig! Adjö Judith! adjö mitt barn! Han aflägsnade sig, lemnade den stackars flickan i en oro och rörelse den hon icke kunde förklara. Hela dagen såg hon framför sig den okändes sköna ansigte, hans stora, utirycksfulla ögon. Hon hade icke betraktat honom, och likväl hade intet af hans person, hans vext, hans maner, eller ens hans klädnad undfallit henne; hon trodde sig ännu hora hans milda röst, hvaraf hvarje ord var fästadt i hennes misne, Den stackars Judith, som vanligen sof så väl, hade en sömniös natt. Det var for första gången! om morgonen steg hon upp med bleka kinder och matta ögon. . . . Hennes taut smålog. Man kunde icke tala om den vackra okände, utan tt Judits anlete betöcktes af en flammande ourpur, och tanten smålog å:er. Men han kom icke igen och Judith kunde cke bedja honom komma; hvad skulle hon väl bedja honom om. Den mest eleganta våning on kunde önska, det bäst serverade bord, domm acklar arRh an vaon då han hafallde oo mo —— — —... X ? XX -—X Z 2 2 2 s— Ån nv— — — — — — X X 2 2.