man är det genom sitt eget förvållande till! . :. Aftonen kom och dermed första representajtionen af Robert, cch min vän Meyerbeer skördade en ära och en framgång, som återljudade åfver hela Europa. Jag återsåg ieke mer Hi Arthur; jag lärkte icke vidare på honom — jag bade glömt honom. Fem år hade förflutit, då jag en afton begat mig till spektäklet, och åter intog min orkesterplats. Denna afton var det icke Robert som uppfördet; det var Hugenotterna. — Ni kommer för sent, sade en af mina vänver, professor i lagfarenheten och opera-abonnent lika snillrik cm aftonen som full af lärdom om morgonen. — Det bar pi gjort mycket illa i, ty bär her varkats mycket nytt! sade, med ett slag på min sxel, en liten man, med skarp 1iöst, svarta kläder och pudradt hufvud. J:g vände mig om; det ver Hr Baraton, den noiarie min fa milj brukade värda sig till i affärer. — Ni här? svarade jag; och edra göromål? — Har jag gifvit på båten. Jag är förmögen, enklivg, går på sextitalet; jag har tjugu år varit gin och trettio år notsiie; det är 1d :ttjag slår mig lös oeh roar mig . Och har tio cagar varit orkester abonnent, sade professorn i lagfarenheten. — Ja det är sannt, jig skrattar gerna; — jag tycker om komedien; jag har tagit en plats på operan. — Hvarföre icke sn:rare på F:ancais? — Det är icke så tokrobgt der som här! man ser och hör de besynpnerligarte saker i verlden. Dessa herrar veta allt, känna till allt . . . Det finns icke en loge, hvarom de ej berättat mig någon historia. Och han betraktade professorn i lagfarenheten, som log med denna blygsamma och rejseiverade min, hvilken ungefär betyder: jag Iskulle kunna säga er mycket andra siker, om Jag ville I — Ni har verkligen rätt! sade jag och mijaa ögon riktade sig mekaniskt mot den loge på andra raden, som nigra år förut så lifligt I väckt min pyfikenhet. Men tänk min öfverIraskning! hon stod tom äfven derna afton; den lenda i hela salongen, som ej var upptagen. I Smickrad af att äfven hafva en liten bistoria för mig, berättade jag för mitt auditoriöm i få ord hved jag nyss meddelat läsaren. i Man afhörde mig med uppivärksarhet. — Mica grannar förlorade sig i gissningar. Proifessorn sökte återkalla siva gamla minnen; den I Hlla notarien log förärgligt. I — Nå väl, mina herrir, hvem af er, som vet allting, känner denna historia? hvem ken Ilsöa denna gåta? i Alla tego . .. till och med sjelfva ProfesIsorn, som strök sig med banden på pannan, för ätt bjdlpa minnet tillrätta, och som säkerligen gjort upp Fågon för tillfället lämplig anekdo:, om noterien endast lemnat honom li tet tid. — Hvem berättar denna historia, mina herIrar? frågade hin med en triumferande min; — jag könner henne till sina detaljer, ifall ingen lennan , .. (o— Ni Hr Baraton? I — Tala, berätta! och alla vände sina hufvuden möt berältarn. i I detia ögonblick afbröts samtalet af de första stråktagen på fiolerra. I (Forts. följer.) i