UTRIKES. Bland den mängd skämtssrema artiklar, till hvilka kröningen i London gifvit Engelska och Fransyska tidningar anledning, utmärker sig följande af den bekante Fransyske republikanen Armand Marrast: ,Det är nu ieke rera fråga om att veta, huruvida det gifves ett fritt England, som diskuterar, ett parlament, som regerar, ett Irland, som lider, ett Spanien, som oroar, ett Belgien, som sätter sig emot att klippas sönder genom protokoller, eller annars några offentliga eller enskilda, inhemska eller utländska intressen; det gifves blott en enda id, ett intresse, en angelägenhet i verlden : kröningen, de förlustelser, som föregå densamma, de fester, som förkunna den, de splitter nya livrer, som löpa kring på gatorna, och de sändebud, som visa dessa livreer. London är öfversvåmmadt af nyfikna — Fransmän och Italienare strömma till i myriader; Regent-street har blifvit en Pariser-boulevard, och Engelska språket är det, som man nu minst börer i Englands bufvudstad. Gudskelof! så mycket hafva vi åtminstone vunnit genom kröningen ; detta Europeiskt-Kinesiska språk, vid hvars uttalande Albions högsinnade söner, säsom Heinrich Heine säger, taga ett dussin enstafviga ord i munner, röra om dem och sedan spotta ut dem, hvilket de kalla att tala Engelskan, stöter icke lävgre mina öron. Men redan har hertigen af Norfolk satt trumpeten till munnen och kungjort sitt programm; dessa menniskor unna oss icke den ringaste öfverraskning, allt är beslutadt, på förhand förkunnadt, publiceradi: på hvad sätt Drottningen kommer att lemna sitt palats, huru hon är klädd, buru ofta hon kläder om sig inför allmänheten, hvem som skall bära spirar, globen, statssvärdet, rättvisans svärd, barmhertighetens svärd — ja barmhertighetens! Jjuste-milieus plit, som icke har någon egg utan för de svaga! — En biskop läser episteln, en annan evangelium; musiken faller in med ett solo af trumpeter. Derpå håller biskopen af London en predikan, funder hvars åhörande Drottningen är djupt rörd ; efter predikan kommer eden, efter eden den tredje toiletten. Huru gerna ville jag ej se den gamle sjömannen Wilhelm gå igenom hela denna toilett, han, som under den kungliga purpurmanteln sans facon bar blankstöflar, och benkläder af hvitt kahko! Sedan Droltvingen blifvit smord, inviges bon ända ned till sporrarne, och statssvärdet drages ur skidan — hvad tycks väl! — af sjelfva erkebiskopen a Canterbury, välsignas af kyrkan och lägges pi altaret, hvarvid följande samtal förefaller mellar erkebiskopen och Lord Melbourne : Jag återfordrar detta svärd. — Iag kan icke återgif va eder deta pJorden vill: det.n — ,Himler förbjuder det., — Imedleriid gifs det ett me: del att komma till rätta med saken: Lord Melbourne lägger 100 sh på altaret, och himlen låter sina anspråk på statssvärdet falla. Allegorien är temligen genomskinlig och behöfver ingen förklaring.