icke trupperne måtte blifva för mycket bekanta i qvarteren, och tjenstenitet, i händelse det vid tilifälle skulle påkallas, lida något mehn af hvad man i Frankrike kallar Pinteret bourgeois, eller borgerligt intresse, hviket är något annat än intresse å 6 procent. Önskiigt vore imedlertid, om Vederbörande, Herrar Kanslerer inbegripne, kunde höra, hvad rotehållarne om sjelfva militärbefälet i landsorterne yttra om dessa kommenderingar, hvilka det sannolikt blir lika mycket skäl att låta fortfara ännu några år, som månader. En annan fråga är, huruvida militärbevakningar och vapenstyrkan i längden blifva ett verksamt eller tillrackligt medel mot opinionen, och om icke erfarenheten visat, att denna, när den bunnit en viss konsistess, merändels till slut behåller segern. Visserligen gifves det ett annat medel, som vid sådama tillfillen är ofelbart, för ati vinna det åsyftade lugnet; men dertill spörjas här annu inga tecken. Vi sågo för några år sedan, huru Hertigen af Weliington, ehuru nyss förgudad af engelska nationen såsom tidehvarfvets hjelte, för segern efver Napoleon, sedan ban blifvit PremidrMinister gjorde sig så hatad bland samma folk genom sina Torygrundsatser, d: v. s. en oberägenhet emot reformen, ungefär sådan, som hos våra högsta embetsmäns, ctt han sällan kunde fara ut på gatan utan att få sina vagnpsfönster inslagna, likasom rutorna i hans palats ofta blefvo det, Äfven der var det endas pojkar och matroser, eller mobben, som kastade stenarne; men deras råa opiniongyttring var likväl ett betydelsefullt tecken tillett allmänt och djupt missnöje hos folket med den riktning, sty relsen tagit under hans hand, och ett bevis at hans grundsatter voro så antinationella, att äfven den stora massan hade börjat inse deras våda för frihetens sak, Hvad gjorde då Hertgen af Wellington? Drog han, för sin och sin familjs säkerhet trupper kring sitt palats? N:j, han tog ett klokare parti; ty han såg, hvad klockan var slagen, resignerade och afgick ifrån sin höga plats, sedan han likväl först, för at lugna sinnena, gjort en vigtig koncession å! folket uti den katolska emancipationen. Det torde invändas, att sådanader afsäg elser väl må vara brukliga i England, men icke : Sverge, der den, som en gång fått ett hög! embete, merändels gjort det till sin första regel att, hända hvad som hända vill, sitta qvar till döddagar; men att motsatsen likväl icke är någon omöjlighet, visar ju Friherre Sprengtportens exempel, som, fastän uppburen af allmän aktniovg och tillgifvenhet hos den kommyn, öfver hvilken han var satt till styresman, likväl hade den takten att afgå, när han fann sig icke kunna tjena konungen och fsderneslandet på samima gång, så som har önskade. Huru mycket mera skål hade icke de båda kanslererne att följa hans exempel! Det kunde åtminstone vara skäl alt försöka, om sådant icke vore ett både mindre obehagligt och för det allmänna mindre dyrt sätt att bidraga till lugnets bibehållande.