SALT T ARUBA bat ehe LI UDIERLI FH RTA elr UA enhet med vårt ejet väsende. Men i sen: krets får man icke bandla och förestrila s något efter käaslans ingiivelse; är någoutis mörkt och dunkelt, så måste det förklaras oc utredas, och det vore brotisligt att p:sumer det rätta utan föregående undersökning, isyr verhet i frågor rörande andras rättigheter uc mina pligter emot dem. Här gäller det att st ka sanningen och om man icke finner der, a öppet erkänna sin okunnighet och brist på in sigt. Annars bandlar jag mot lägre och högr medvetande, icke blott mot samvetet, som irc sig ana det riktiga, men är osäkert och sväf vande i sitt omdome, utan äfven emot verklige ovederläggliga förnuftsgrunder, som förbjuda mi att döma öfver det, som jag icke vet och kän ner. Samvetets domar skulle sålunda lätt kun na urarta till okunnighetens, parti-ondans, vid skepelsens och fanatismens wuslag, som reda bragt så många olyckor öfver merniskoraa oc verkat så mycken förstörelse i verlden, och de är en belig pligt för hva.je rättsinnvig att ick göra sig delaktig uti ett sådant förfarande. Se dan samhället fortgått i tusenårig utveckling sedan lagar och förhållanden blifvit bestämd genom renade begrepp, så skall jag åter ned sätta mig och afgöra andras väl eller ve, oskul eller fördömelse, icke efter objektiva, allmän giltiga skäl och slutledningar, utan efter et subjektift försantförbållande, en omotiverad me ning, som kan leda sin uppkomst från en till fällig anledning, som gjort ett angenömt elle obehagligt intryck på min känsla. Är väl det ta medborgerbghet, är det väl aktnivg fö det gudomliga ordet, som förbjuder allt falsk vittnesbörd om och emot nästan? Men vii man, enligt allmänna språkbruket, kalla äfven de högre medvetandet i sitt moraliska bruk samvete så må man icke förgåta, att en allmän exhet måst fianas för detsamma, utom hvilken hvar och en allt efter sin olika bildningsgrad, skulle bafva sit serskilda samvete, och hela moralen och sedeläran åter nedsjunka till en föränderlig subjekltiviset, uti hvilken intet vore konstant utom sjeltva dess föränderlighet. Denna enhet är förnuf tet såsom reflekterad och förmedlad kunska och insigt uti sitt eget väserde, och såiedes fär samvetet, om man vill vara konseqvent, en helt aonan betydelse för det allmänna förståndet, än det sedan erhåller för den egentliga tänkaren; för hosom är det förklaradt och upphöjdt till en renad kunskap osh visshet, och i stället för att ledas af det egentligen sinnliga i menniskans natur, så herrskar det öfver detsamma och blir ett rent menskligt och förnuftigt vetande. Men om menniskan är en afbild af det gudomliga, så måste hon oeflåtiigt siräfva och förverkliga ullkomligheters ideal i sitt inre; men Gud är sbsolut förnuft och helig vilja, och oändlig kärek och godhet äro hans personliga egenskaper, som utgöra det konkreta i hans visende. Derföre skall menniskan aldrig hvila i sitt bemödande att bli bäitre, ällare, frommare och visare, och om någonsin samvetet i sin form af känsla san göra sig gällande i veiandet sfer, så är det ust 1 det outplånliga bebofvet af alit större ljus och insigter ända tili grafvea. Men en sådan räckelse är blott en uppmaning till förnuftsenlig jerksamhet och forskoing, och häri igenkänna i åter förnuftets egen natur, som är dena eviga riocipen for sin sjelfutveckling i oändlighet, Men lyckligtvis är det sanna sann! på alla möj iga kusskapsgrader, om man förmår att faita less väsende, och felet ligger blott hos mennikan sjelf att anse något för rätt utan grundelig röfning. Hvad som med en säker slutledning an bevisas, gäller för allt förnuft, som blott r ett sådant realiserande af sig sjelf genom en ortgående bestämning. Det allmänna merni koförstindet kan derföre hvila med trygghet id sitt vetande i allt som grundar sig på en sviklig erfarenhet, och dess omdöme är ofelart, när det vill inse cch bedöma, hvad det an känna och firstå. Också kan det ordaa fvets allmänna förhållanden förträffligt, och det ar en beundransvärd klarhet och styrka i allt vad som hörer till dess vunliga krets. Men varföre skall det trygga sig vid den dunkla änoslan i alla högre mål, då det förkastar dess ednirg i sin egentliga verksamhetssfer? Icke kan pan t. ex. vara astronom eller fysikus efter lotta känslan, och icke kan en kirurg göra en urlig operation efter en blott inbillad föreställ