jmlene med parad:gmer och oändligheten verbalformer ech anomalier i latiaet och greIkiskan, lät honom inträda i historiens helI gedom, som ändå är och borde viva målet fö hans andeiiga valfort. Ty det är ovcdersögliger I hans bestämmelse ati lära känna verldea oct menniskorna. för att kuaza Jefva ibland dem, inverka på dem och i sin mån bidraga till deras upplysning och säillbet. I historien erhöll naturligtvis faderneslandet sitt eget sköna upphöjda rum, och det blef liksom medelpuakten i perspektivet af universum. I denna mångfald af bandling och verksamhet skulle hvar och en af sig sjelf nästan och uan svårighet finna hrad som är rätt och samhöllsenligt, och om äfven tänkandets första former biefvo såsom vanligt i sin början me a subjektiva, så grundlades dock derigenom ett oafvisligt behof att få reda och förklaring på föremålet för ens högsta intresse. Sålunda skulle man förbereda sig sjelf vill rättslårans, moralens och samhållslärans studium, som, grundlagdt genom den från barndomen fortgående religionsundervisangen och befordradt och understödt genom den omsorgsfulla vården om ens seder och ledningen af ens böjelser, skulle vid den egentliga ungdomens begyunelse med framgång kumna företagas. Natu:kunskap och mathemaltik höra äfven ovedersägligen till primärundervisningen och något fast icke konstnärsmessigt studium af det sköna, som lemnar ett så djupt och outplånligt intryck på sinnet, men i sin början mera hörer till den religiösa kulten, föräldrabuset och umgängeslifvet än till skolan. Men naturen måste vi känna i sina gruoddrag, och lagaraa för tingens existens och vexelverkan äro spekulationens konkretaste form, som väl framställd och förklarad icke har något motbjudande och missbildande äfven för den spädare och oöfvade tankeförmågan. Den som vill och får sysselsätta sig med den så kallade klassiska litteraturen, borde utom en fortsatt förkofran i fö:enämnda allmänna medborgerliga kunskaper vid ungdomsålderns egentliga början elier vid 14 å 15 året äfven egna en del af sin tid åt Jatinet och grekiskan, hvilket då utan tvifvel bör kunna ske med f:amgång och skyndsamhet. En icke förcktlig språklärare, Scheller, anser ej mer än på sin höjd tvenne år beböfli ga, för att grammatiskt förstå och bedöma de fsrnämata Jatinska auktorer, och således kunde den flyktande ungdomsiiden bätt:e användas, än att under 8 å 10 år fruktlöst bortslösas på ew otillräckligt inhemtande af de forsta elernenterna af eit ofta sedan för hela lifvet ofruktbart vetande. På det sättet uppfostrad skulle ynglingen leiva uti och älska sitt fädernesland. Med glädje och förhoppning skulle han se sig om för framtiden och med föriröstan och mod afvakta ödets och menniskolifvets ! alla skiftnipgar. Väl kunde han frukta, att den mäktige ovännen skulle med list och våld söka i komma hans fosterland på fall och omhvärfva dess fredliga sträfvande mes tusende ranker ; men med lugn och sjelfförsakelse skulle han tryggad hvila vid Gud och på sin egen kraft och veta att falla i den rätta stunden för det högsta och skönaste på jorden. I sia egen vandel och sitt förhållande till sina medborgare skulle han vara rättvis och billig, deltagande och god, icke sökande för sig sjelf något annat, an det som vore hans egna gerningars lön. Men framför ailt skulle han inse, att menskliga vetandet är ett ringa ting utan ett fortsatt sträivande ef:er högre och andelig upplysning. Den formen af vetande, som är det allmännaste bland i menniskorna, är i sig sjelf en mer elier mindre dunkel känsla, en klarare eller mörkare före-! ställning, och kallas van!igen derföre, att det i sig innefattar hela det lägre medvetandet, sam-l. vete. Dess hufvudkarakter är en aning om och l; en längtan efter något högre, som ligger till il grund derför, såsom dess oklarnade och out-: redda begrepp. I lifvets vanligaste förhållanden ji kan det äfven utgöra en ledstjerna, ty den re-i:; na känslan verkar såsom det lefrande, sinhgt: existerande begreppet, fastän utan vetande om ls sig sjelf. Den eviga lagen för det rätta och ! sanna är dess väsende, och der inga farliga l motsatser uppstå i strid emot hvarandra och I L j ! J I I I förvilla det oöfvade förståndet, der dömer också samvetet rätt. Således se vi i kärleken till nästan, i hvarje djupare rörelse af tacksamhet och deltagande, kuru samvetet verkar, och i religionen har det fått sin förklaring genom tron