Aftonbladet – 11 juli 1838, sida 1

I ANLEINING AF EN DROTTNINGS KRÖNING. ! Vi läto i går den Engelska kröningsceremonien i hela sin vidunderliga medeltids kostym vandra förbi läsarens blickar. Denna piesentation af majestätet i alla fyra väderstrecken, denna köpslagan emellan Melbourne och erkebiskopen om det offrade svärdet, på hvilket kyrkan för 100 sh. låter sina anspråk falla, dessa sporrar presenterade åt en qvinna, dessa — mena hvem förmår väl uppsäkna alla curiosa i denna stora f;iree — huru skola de icke befästa bandet emellan Drottning Victoria och John Bull! Ett Franskt blad, Le Bon Sens, innehåller, under ofvaustående titel, några, såsom oss synes, ganska välgrundade reflexioner, i anoledniog af skådespelet i Westminster Abbey. Läsaren finner dem här nedanföre i öfve:sätt-ning, så lydande: PLondon hari sanning gjort väl i att anvisa ett serskildt gvarter åt sina tiggare, hvilket det är dem förbudet att lemna. Det är ett koketteri med god smak; är det ej? Det vore så föga passande, att engelska aristakratiens blickar besvärades med åsynen af det elände, som är desna aristokratis verk! Annars kommer nu snart drottningen af England ait krönas. Hela det monarkiska Europa kommer att vara närvarande der genom sina representanter. Hvartill tjenade det väl att utbreda för dem alla de ohyggliga kontraster, hvaraf de:ta land är fullt. Finnes icke till och med i sjelfva Frankrike personer, som misstycka att vi med beskrifningen om tillredelserna för denna fest i London vågade blanda dena obeqväma och dysira tankan på folkets oafhulpza lidandea? Ett ministeriellt blad förebrådde oss ju häromdagen, att vi icke fuono allt beusdransvärdt i det:a Eagland, der man snart kommer att se församlade kring en barndrottnings thron så många förnäma herrar, så många kammarherrar, så många höga damer så många hofmän och hoff:öknar; lyckliga och ädla land i sanning, emedan man de är de urgamla traditionerna trogen, emedan man der i linperuker och sammetsmantlar ser de heligaste grundsatser represeuterade, emedaa man der i groteska lån från medeltidens mumkkåpor söker garantien för ett stort folks statsinrättningar, emedan man der sätter kunglighetens lefvande illusion i, jag vet icke hvilka, högtidliga narrspel, Ja, visserligen förstå wi, att men icke i Sit ögombberx låter alla ringsrne falla af denna hemlighetsfulta kedja, som fäster det ena seklet vid det andra. Altningen för traditioner är icke någonting ondt i sig sjelf. Ock hvad saskten af symboler angår, så fiones det fall, då vi gerna böja ess för henne. Men då måste dessa traditioner tjena till rågomting annat, än ett täckelse för regeringarnes afsigt att föreviga missbruken. Dessa symboler måste på något sätt fästa sig vid en stor idgc, en ädel Ränsler Folken bestå icke ensemtt af dem, som tär ka och resonera, vi veta det, och allt kan hos dem blifva föremål för styrelse: deras instinkter bka väl sem deras idder, deras passioner lika väl som deras interessen oeh til! och med deras fördomar. Men att man gifver näring åt menrnisko nas passiozer i hvad de hafva blindt etter förderfvadt, i stäl!et att underhandla med dem, för att efterhand och emärkligen kunna bättre leda dem; att man smickrar deras fördomar och gör dem ännu mera envisa, i stäl let att behandla dem så, att man smånin: omr förbättrar dem; se der hvad sow är kander. värdt. Och om, för att befästa folken änng