Aftonbladet – 10 juli 1838, sida 3

erinra sig, att gamla band förena Sverige med ryska systemet. Det var efter 1812 års fälttåg och svenska Kronprinsens möte med kejsar A1:xander i Åbo, som första trådarna till dessa band spunnos. Nämnde Kronprins syntes snart på slagfältet i speisen för en rysk, svensk och preussisk arme, och det var han, som betäckte Berlin i 1813 års kampanj. Banden hafva sedermera blifvit förstärkta; Norges atstående till Sverige har ersatt Sverige förlusten af Finland (2?) och dåvarande Krovprins har alltid för Ryssland visat ett billigt och välförtjent undseende. Alliansen mellan dessa tvenne stater är intim. Förgäfves gjorde, 1830, Enagl!and och Julirevolutionen gemensamma försök att förmå Sverige öfvergifva den ställning till Ryssland, hvilken det frivilligt intagit. Konungen har rätt väl iosett, att hans säkerhet endast må sökas i noggrannt uppfyllda traktater, och har närmare än förut fästat sig vid ryska systemet. Det är för att befästa honom i d:nna stämniovg som kejsar Nicolaus företagit resan till Stockholm; han önskade gifva ett serdeles bevis på petersburgska kabinettets välviljz, och gifva en personlig borgen om sina tänkesätt för den åldrige Konungen och hans familj. Man måste blunda för att ej varseblifva, att en afgörande militärisk demonstration förberedes, för att saart eller sent sättas i verket. Ryska kejsarens viste!se i Berlin, hans resa till Stockholm, och måhända äfven hans försök till en entrevue med österrikiska kejsaren i Wiea samt hans långa konferenser med Metternich i Töplitz, allt detta står i förbindelse med en vidt omfattande plan, hvars utförande måhända beror af en och annan statsmans hädanfärd. Det existerar en jisning inom Europas arme, hittills undertryckt, men som nödvändigt skall alstra en konfl kt, när några yrgre hufvuden uppträda inom detta mouvemang. Vi hafva flera gånger förutsagt detta, emedan det är det samnolikaste i närvarande ställning. Kejsar Nikolai Stockhelmsresa afser utan tvifvel ett system af garantier för Konungen i Sverige och hans efterträdare, i händelse en stor kamp skulle uppstå på kontinenten. Tvenne systemer rangera sig och det är nödigt, att den 1789 uppkastade frågan ännu en gäng afgöres på slagfätltet. Det är en bedröflig nödvändighet, men den kan icke mer undvikas. Allt hvad hittills inträffat, är blott öfvergåog, ett stillestånd ett status quo; men placera blott alla de ele-: menter till tvång, all den rivalitet, som nu existerar, hos några varma hufvuden, och man skall få se nationerna resa sig mot hvarandra, och striden om priaciper våldsamt utbryta i drabbningar mellan Europas folk., Så lingt L Europe. En annan fransk tidning, som tillhör oppositionen, instämmer dock häruti på följande sätt: Det ser verkligen ut, som kejsar Nikolai lust för resor skulle ingifva hofvet ailvarsamma farhågor. Man har gjort ganska mycket för ait lundvika ett europeiskt krig, och hvarföre? Det är hvad vi torde få lära af en icke långt aflägsen framtid., Som man ser, sluta de goda pubheisterre i Frankrike från kejsar Nicolai resor till utbrottet af ett europeiskt krig mellan de tvenne stora principer, hvaraf den ena gifvit staterna nya dynastier, och den andra gamla pretendenter. Det vill dock synas som vore de franska publicisterne något mer än vederbörligt clairvoyanta, mähända derföre att det på ministeriella sidan alltid är förmånligt att hafva något stort krig i prospekten, emedan sådant oändligt underlätiar bevisen för nödvindigheten afstora anslag, hvaremot oppositionen i samma land icke kan hafva något emot, att det principkrig, som ändock en gång måste inträffa, infinner sig så godt först som sist. Vi skulle likväl vara böjda för den förklaringen, att det stora allmänna kriget kommer at stadna irom kabinetten, samt att hvart i sin stad åtager sig att inom sitt land bekriga den I princip, mot hvilken era eller andra koaliticnen förklarat sig. Imedlertid måste man vara I vå allt beredd. Frågan är blott på hvilken si