hade existerat. På hvad väg skulle då Öfverståthållaren komma ifrån frågan? Kanske hade det sikraste och enklasie varit att skjuta der ifrån sig, eller, som nämndemannen sade, nvädja till plurium citandorum,. Om han besluti taga den utvägen, hade han möjigen kunna ställa sina ord på följande vis: Hvad öfvervilde mot egendom angår, så törer aet icke hufvudstaden, utan Ålaudsgränd; och den är ju redan i belägringstillsttud. Dessutom var der icke frå. ga om att röfva någon egendom, utan blott at! föröfva okynne, d. v. s. någonting jemförlig med hvad som tota die sker, t. ex. å nyplanterade träd på Kon. Carl XIII:s torg, der m:r sett spår till och med af sablar, utan att de fallit någon in att azse säkerheten till egendom vara hotad i hufvudstaden,. Hvad åter säkerheten till person angår, så är jag icke i tillfälle ait derom yttra mig. V.sse:ligen vet jag, att flera fredliga personer blifvit öfverfallna med hugg och slag eller släpade i arrest, der de fåt nöj. sig med vatten och ohyra; men huru snart de, som föröfvat detta våld, ämna sluta, kan jag icke upplysa, då de icke stå under mitt befäl, Så der omkring skulle möjligen svaret hafva kunnat blifva. Och hvad vann Frih. genom att icke svara så? Han vann den i mannaminne aldrig af en hög embetsman vunna utmärkelsen att få afsked utan ett ords mention honorable, hvilken deremot, äfven exempellöst, tillöll efterträdaren på förhand. Om man icke kände Hr Kuyleostjernas oförargeliga och medgörliga natar, skulle man vara frestad att spi honom ondt af denna egna utmärkelse, som han fått på hand; men nu är att hoppas, de! han ej bliifver lottlös vid slutliqviden heller. Annars vore handpenningen förargelig. De, som icke känna Statstidnivgens språk, torde behöfva en förklaring öfver betydelsen a den u:eblifaa sedvanliga aftackningsceremon:er och af den ovanliga handpeoningen. Om blot den förra uteblifrit, så hade Frih. S,. fått er enkel nit; men då den icke uteblef, men upp fördes på eqvationens andra sida, så blef niter dubbel. Om vi antaga afsked lika med ut nämnisg i valör, d. v. s. ab, och mentior bonorable — x; så borde, efter gamla algebran Frih. S. fått a — x; nu har deremot Hr K fått b — x, d. v, s. Frihb S a —x. Mi nus (—) x är deremot icke blott icke berörn utan rent af tadel. Söker man värdet af x hvilket sker på annan väg, och möjligen finne x 0, hafva båda fått lika. a