Mö, AM SVURCL MICKISKOIOTSLALG act C0ma-öfver någon gernivg, innen den är åtslad, innån domaren derom rarsakat och den arklagede deröfver blifvit hörd. Nå väl! voro Assessor Crusenstolpes alia skrifter, eller, som Statstidningen säger, ,hela skriftställeriv, åtalade; var förhör öfver dem alla arstäldt, slutpåstående öfver ala ingifvet, hade den enkla gade sig öfver alla förklarat, var ransakning öfver alla fullbordad, svor juryn att utlåta sig ofver alla, hade den mottagit domstolens beskrifning öfver eit mål, som angick alla, hade den af domstolen biifvit å!agd, att ytira sig om de alla tillsamimantagne voro brotisliga efter det lagrum, aktor åberopat, öfverlade den om alla, läste den alla, omröstade den öfver alla? Och om icke allt detta var förbanden, huru kunde den då understå sig att döma öfver alla? Vi tala ej om, att icke alla C:s skrifter numera kunde åtalas, att jurymängen mihända ej läst dem, än miadre voro kompetente att afgöra, hvad i dem var sannt eller falskt, vi afsluta saken i ett exempel: en af de goda författarne, t. ex. en af dessa ioyala och med cpitetet sådane, utmärkta, tidningsredaktörer, förargar sig så öfver vissa grundsatser och deras tillämpniog, att han af lutter ultraloyahsm påstår, att det kommit främmande smådjur i majestätsmanteln. Ponera vidare, att vi hade en så loyal Hofkansler, som Herr v. Hartmsnsdorff, att han tar parti för manteln och dess inqvartering, samt att af denna uliraloysla täflan mellan devovementet för majestätet och devouementet för manteln slutade sig med ett åtal för majestätsbrott. Nu finza väl Juymännen, sit författarns uttryck hafva sin grund uti ingenting annat än det aldraloyslaste devouemert, och är således, i och för sig betraktadt, mycket Jofvärdt; men de fiona tillika, att förf. är en af Herner sådane, som en RKRotklieb, Huldberg m. fl., hvilka sett mejestitet i bryderi genom ifvern att kringslipas vid dess. mantelfåll, och hvars hela skriftställeri, ehuru välment mot majestätet, varit af den gemena och demoraliserande sorten, t. ex .den som förekommer i I Statstidningens reflexioner: de följa Statst:s i grundsats, ransaka om eit och döma om ett lannat, fra fråa tillvitelsen, men döma till straffet, och en sådan förfastare mister hufvudet. Det vore skada, om det skulle hända Statstidningen .s författare. Det är en man, som icke löper från halfgiordt a.bete. Han lemuar icke sin jury, förrån han med kunglig frikostighet lagt löseoch bindnyekeln i dess hand. Juryn, säger Statst., behöfver ej låta bestämma sig af (objektiva skäl. Detta är den största fullkomning, juryn någonsin erhållit, det största steg, rättsläran någonsin tagit. Objektira kallas, som men vet, de skäl, hvilka äro grundade i sakens egen natur, och som göra, att samma sak ailtid och af alla bedömes på samma sätt. De andra skälen, som kallas subjektiv, äro de som hemtas af den dömande personens tycke jeller smak. Dessa äro de, som numera börs gälla för juryn, och i fall denna uppfioniog existerat före den sista celebra juryns sammanträde, bör dess domslut, icke mer förvåna. Så skyzdea nu ale J, åt hvilka naturen eller uppfostran nekat förmågan att urskilja det rätta enligt sakens natur, skynden att låta enrollera er tl: jurymän. J hafven åtminstone känslor, önskningar, begir; J kunnen hata el:er tillbedja, och det är nog. Haten J författarn, så fallen för hans skull; haten J åklagarn, så frien för hans skull, och om J hvarken älskea eller kaien, så ,hafven J dock ett skäl i egennytian, hvarom I I icke kunnen J kasta lott. Rättslärans fö: eskrift, att all dom bör föstas på skäl och lag och ej på godiycke,, binder icke er; J njuten af Svejriges Statstidniog det särskilda privilegium, all döma efter godtycke. Vi hemstäle, om Statst. ej skulle ficna det skäligt a:t låta allmänhetea veia namnen på den eller de, utan tvifvel högt uppsatte person rr, som uppfunnit förutbeck:ifne märkvärdiga grundsatser; Svenska rättskönslan stannar hos dem i stor förbindelse. Uti Eskilstuoa tidning för den 30 Juni omtala3 vid berättelsen om H. EK. H. Kroopinsv