Aftonbladet – 30 juni 1838, sida 2

ningen Ull Gustal VYVasa Ior att ge ett begrepp om svenska folkets oiacksamhet. Man skulle väl kunna tycka, att det onaturliga tillstånd a oro, tvedrägt, förvirring, osäkerhet och mnärc nog rättslöshet, hvari ett långvarigt verldshg och ännu lingre andligt, i mångfaldiga skepnader uppenbaradt förtryck försänkt olket, måste i sin öfvergång till ett bättre, ett oawurenlig bilda fortfarande brytningar, liksom hafvet, än jau sedan stormea lagt sig, en rund tid fortsätter sina svallningar. Men om så vore skuil jemförelsen emellan Wasas och Carl Johans ti: blifva icke blot oegenilig, utan rent af absurd helst något enda af alla de lyten, som tillhörd den förra, på intet vis kan sägas vidlåda der sednare. Ett så beskaffdt anfall på folkets inr och yitre lif, på dess tro, dess fördomar, des: statsskick, sedvanor o. s. v., med ett ord, er så revolutionär och total omstörtaiog af hel: samhällsbyggnaden, som föregick under Wasa är något hvarföre ingeo, veterligen, beskyll Carl Johans regeringstid. Egnad åt freden, hvilken ock är vårt dyraste klenodium, så framt priset eljest pestämmer en varas värde, har den visst icke lemnat sådana spår efter sig som skuile ge anledning till den förebråelse natj någons frid hafva stort eller i dess kus störa låtil utan har detta fridens evangelium framståt i ett förklaradt Jjus och i sjel.va statsförvaltniagen funnit sin tillimpoing, enligt det skriftenes bud, som säger: ,åter ogräset och hvetet vexa tillsamman., Men så olika tidehvarfven med deras ömsesidiga ställningar och förhållandeo) än äro, så skiljaktiga de banor de hvar för sig brutit, och så mycken oikhet mellan Wasas stridslust och Carl Johans benägenhet för friden — så mycken öfverensstämmelse och nära sagd identitet i öfrigt. Gustaf siger t. ex. i ett bref till småländska allmogen: matt han från sin regerings första början aldrig sökt annat än Rikets gaga och bästa; att han aldrig Aö t de många och svåra klagomål som bland allmogen förnummos., Hvem betviflar väl att vår nuvaraude Konuvg ännu mot slutet af sin regering skulle kunna säga d:tsamma, som Gustaf I vid början a! sin? — Utan rörelse skall säkert iog n läsa Wasas sista ord till ständerna och utan dena halsstarrigrste blindhet skall ingen förneka deras tllämplighet på våra dagar. Det är ji,, säger han blan 1 annat, ett Guds verk, att jag liksom en David utur herdekojån är uppletad och smord till em regerande konung över detta rike. Jag kunde mig sådan ära icke föresälla, då jag bakom bergen måste sticka mig undan för Christians blodtörstiga svärd. Men Gud och Sveriges allmoge har varit min bjelp. Ty tackar jag eder, minc käre barn oeh trogna undersåtare, att J hafven velat hålla mig till godo och upphöja mig till. konungslig högbet. — Har jag uti min tid något godt kuvnat åstadkomma, käre undersåtor, gifven derför Gudi äran; men hvad jag af mensklig svaghet felat, det hörer mig till, och allt sådant måsten J mig för Christi skull förlåta.n När han sedermera talar om, huruledes den tid skulle komma, ,då Sverges barn skulle vilja rifva honom opp ur stoftet, om det i deras makt stode,, så lära icke vi vara de, som göra honom ill ljugare; och när han förklarar, att han tog ntet med sig af allt hvad han i sin tid sam a, påminner dem, att hans tid vore svart orlupen, och tt h 8 innan kort skulle träda inder den stränse öfverkonuogens åsyn till relogörande för dena härliga men förgäogliga Svenka kronan han buritv, — skall, säkert ingen ned fri vilja och sundt förvuft begåfvad varel e kunna neka, att det ju är som vore det sagdt f Carl XIV John. — Historien förtäljer ock, uruledes hela menigheten gret, då Wasa från ikssaleu utdelade välsigoelsen och såsom bevis å hans omtanka och nit för Sverges väl torde uona tjena, att han åt den eljest icke älskade rik från deana deg uppdrog styrelsen, emean han ansåg sig sjeif för svag att densamma da. Sådan var Gustaf Wasa och så påtaglig r jemförelsen emellan hans och vår tid. Ocki är denna jemförelse det främst anmärkningsärda uti Statstidsiogens första arikel i anleding af dagens händelser, och ett stort bevis å hennes förmåga att välja tid och personer