Aftonbladet – 29 juni 1838, sida 3

för opinionens domstol. Rättvisan balsncei änou på sin kafstång Hrr N:s H:s bragd och rådpligar med klokhet om det domsh som eu dag skall träffe dem.n et Jar je le tt tt 1 Norge bar det beryktade tryckfrihetsåtale till förmån för Konseljens majestätn, vieckt d uppseende, man väl kunde förut spå. Den Co stitutionelle yrtrar sig derom på följande sätt Ått juryn känt Assessor Crusensto!pe skyld till majestätsbrott, derföre att han förklarat Kor seljens, förfaringssätt för högst otillbörligt, i eit sorgligt tidens tecken i broderlandet. Det utslag ionehiller, så attsäga, en förnekniog ellc tillintetgörelse af den konstitutionella statsfor mens princip, den skarpa åtskillnaden mella monarken och hans konstitutionella råd. NV I hafva ingen jury; men Gud bevare oss från den Isamma, om vi derigenom skulle få sådane do mar. Hos våra domare, vi hoppas det, skal altid finnas så mycket af sundt begrepp i stats rät en, att de icke förklara angrepp å regerin. Igen för majestätsförbrytelse; till och med ,mi:s aktniog för de konstiutionella statsmagterna, skul iman, hoppas vi, hos oss aldrig hänföra till ma jestätshrott, om icke m-jestätet sjelf angripes Man tänke bloit på England och Frankrike der Konungens råd hvar dag på det häftigasi avgripes, utan att det någonsin der fallit någor in ast göra dylika angrepp till majestärsforb-y telser? Skall majestätets gloria så!uuda inneslut; äfven Konungens rådgifrsre, att det beskydda dem, liksom Kovunogen sjelf, emot angrepp a pressen? kan då icke denna glo-ia mel samms fog åberopas till beskydd mot representationsns koatroh? och hvart tager då rådgifvarnes konstitv:ione:la ansvarighet vägen? Vi upprepa det äonu en gång: deone dom är cit se:gligt fenomen, den är, så v:dt vi förmå inse, ett stort steg tillbaka; mena vi boppas det oaktadt, att Sveriges gode, män icke skola uppgifva hoppet på framtiden och på reform Således har då utgåsgen af detta beryktade åtal till och med haft den, af vissa vede:börande med nöje sporda verkan, att vicka misatroende till jaryiorättningens nytta. Vi hoppas dock, att vännerne 1 Norge, vid en närmare undersökving af det, som i derna sak passerat, lätt skola urskilja, att orsaken till denna utgåag alldeles icke ligger ijaryinrättningen, utan i så-. dana särskilda mstäliningar och förhållandenn, som med juryiurättoingens idd hafva platt iatet! att skaffa. Resutatet hade blifvit detsamma, om ingen jury funnits. Mano behåfve blott kasta en! blick på den Kongl. Hofrättens beteende, för: att se, att man i Sverige ingalunda med samma! illförsigt som i Norge vädjar till domstolarna, : amt att des:a iogalunda öfverträffa jurymäavea! ati niunda beg-epp om statsrätten. Ty, far! ut icke nämna, bu uledes den Kongl. Hofrätien vid valet till jurymän fillit med sut förtroende ! på beroende enmbet-män och hofmän, hänvisa i blott till Hofröttens utslag, som klart visar, tt denna rätt helt och hållet delede juryns å-! igt, samt ansåg de åtalade uttrycken innefatta I najestätsbrott och detta icke af lindrigaste sla-! set. Hofrätteo hade nerligen kuonat döma dea! wklagade till två års fästning, men ökade dem! ör sikerhets skull till tre, och umärkte sålun-! la till öfverflöd, att den ägde egna begrepp m statsrätten och iek: lånsde d:m af Jurya. Jet är likaledes ett misstag att af ifrågavarande ändelse draga den slutsatsen, att begreppet om ttranderärten här i landet skule tagit ett steg illbaka. Här kommer man till en alldeles mot: att slutsats. Ty utom det att en jurys domlut — äfven i bästa fall eller då iareu pantiå 4 gt iufluerat på ju ymansvalet — aldrig upphö! ;s till prejudikat, visar erfarenheten nu eft-råt, 2 tt det, som passerat, haft ea ganska helsosam 1 erkan och öpprat mångas ögon öfver de faror, I om hota yttrsnderstten från vederbörandes si-l: a. HKättigheten att fritt yttra sig om regerin-! en är i Sverige så trgammal, så oomtvistad, S it den just derföre kunnat undfalla fiäcl ngeu; hh en icke har begreppet om denna rättighet vi-S it tillbaka för det avgrepp, som nyligea bli-s i ( E 1 C F D To on WP OM M M me it utfördt mot en viss persons ut foivg af dena rätt, Detta apgrepp hir ingenting förändrat, i varken i Jag eller lards.ed, och bevisar icke chofvet af nreform) i någondera; det bevisar: lott, ait vederbörandes tänkesätt står i strid med lkeis, och att detta behöfyver andra rep-esennier i rådkammaren. —!