Aftonbladet – 28 juni 1838, sida 3

S ec Uppsyn och hans iImpocerande hallving. vel Hars ansigte, som förrådde en manlig ålder, tt lvar utomordeniligt välbildadt, med en förunret dransvärdt utvecklad pannbyggnad, milda men ne lifliga ögon, en mun, der man ständigt tyckte ?8lsig lösa cn älskares glödande vältalighet, samt a ett vördnadsvärdt och rikt skägg. Hans hela kroppsgestalt var lika fullkomlig. Han var en man med ovanliga utvertes gåfror. Så beundransvärd han var till sia yttre person, var han det likväl äpnu mera till sina inre cgenskaper, en föreniovg af förtröfligheter, som utan tvifvel börer till de största säl syntheter.n Jag ar blott en medelmåttig målare, men egde jag äfven mäster Hoibeins konst, skulle jag Jt alla fall misströsta att kunna framställa af den stora skalden ett porträtt, som uppylide allan rättfärdighet. Jag vill bär endast tilligga, att han satt lutad mot bordet och skref ganska fliUg; då och då lutade han sig bakåt, liktom för att fundera; men vär han tillräckligt b:grundat de ämne, han kade för tankarne, återtog penDan sia gång långs efter papperets bredd med ökad hastighet. Stundom kuude han icke låta bli att, uoder det han skref, draga på munnen öfver sina egna infall, och en gång blef han till den grad sjelf frapperad at någon humoristisk ide, som kom honom i hufvudet, att han kastade pennan ifrån sig och föll baklänges i Iländstolen, för att rätt hjertligt skratta med full hals, Andra stunder åter, då han tycktes hafva nedskrifvit någon passage af mera al!lvarsamt innehåll, hvarmed hin var mer än vanligt belåten, tog han papperet i banden och läste högt vpp det för sig sjelf med en klar och välljudande röst samt ea högst lifl g expressiov.n Samma tidning avför ur arbetet äfven åtskilliga dei förekommande romanser och visor, hvilika i och för sig verkligen äro af ett mer än vanligt värde och förråda en ganska akiniogsvärd poetisk talspg. Vi kunna icke neka oss nöjet att, ehuru det icke kan anses såsom något prof på sjelfva romare: in co-pore, utan blott som en perla bland dess prydaader, för våra läsare öfverflytta det första bland dessa stycken; det är en ballad, som sir Walier Ralegh foreställes sjungande, och den är i originalet mästerligt affattad i den gamla riddarvisans karakteristiska form. Sir Walter Raleighs sång. En ungersven kurteis till striden drog, För riddare alla ett mönster han var: Ean sig tedde så artigt i hof och park, Och i en spärr-ridt han jemt bestod som en karl. Gud signe den riddare af Senkt-Hans!n Så suckade fröknar, så mången som fenns. Kring Frankrike , England och Tysklands jord Hen ägde ej like med sporre och svärd, Och när han 103 cittran, så skön var hans röst, Att slikt man ej hört förr i vidan verld. Hvar frökens bjerta då flög som i dans, När hon såg uppå riddaren af Sankt-Hens. Hans ögon de voro som strömmar af ljus, Hans kind som en ros trån Österland! När hög han der stod i sin ädla gestalt, En stum beundran hvar tunga band, Vär borta, då hördes trån demernas krans : Hur älsklig den iddaren af Sankt-Hens! det Heliga Land, på Arsbiens fält Han hurdratels hedningar skänkt deras lön. ch hvarendeste deg, lik en syndare grof, Hen tio resor gjorde sin bön. Jå hördes helt högt från damernas krans: Hur from är den riddaren af Sankt-Hans. len då mean förtside hans hjerta var kellt, som bland Muskoviter den kellaste ort, tt riddarn ver öfver all kärlig bug, Och kyskhetslöfte för längesen gjort, Hviken skymf!. skrek den sköna då utan sans, Hur elärdig, den riddaren af Sankt-Hans!), , Dä den tekniska fullkomligheten i rimsluten, som till en del utgör denna sångs skönhet, omöjligen kan återgifvas i ofversättning, meddela vi, till nöje för dem, som läsa Engelska språket, här äfven sjelfva originalet: SIR WALIE3 RALEIGCIVS SONG. comely ycung knight went out to the fight, , Avd ha was the paitern of chivalrie;l r so boldly he wen: through the tournament, And in hell nd ia bisver so euuwteouslie, ich danesel she uttered a benison, ad sighed when she thought of the Knight of St fflohbna ith sword or with spear, he had not his peer, In Englaod, in France, or in Germanie; d at singing, so choice was his lute and his voice That there never wes hoird of such minstrelsie. en the heart uf cach damsel we-t galloping on hen she glanced ox the face of the Kright ot bt. John.