Aftonbladet – 25 juni 1838, sida 2

varan sin fullkomliga vigt och godhet, så står det köparen fritt att rata den. Fiskaren måste derföre alltid vinnlägga sig om att få en god och den bästa varan, för att få den desto bättre betalt, Det hittills och ännu sllmänt begagnade sättet, att sälja och köpa storsjöfiske pr vila, då fisken, den må vara så stor som helst, icke räkpas för mer än vålgill, och deremot fisk under den bestämda storleken 2 å 3 räknas för en, måste dessutom alltid verka vrättvist och meniigt för fiskaren i synnerhet., Att bereda och salta fisken ombord har äfven i moraliskt och ekonomiskt afseende det goda med sig, att fiskelagen, när de återkomma från sjön, icke behöfva efter. hvarje resa gå från sitt. eget hem: ofta till. aflägsnare boende salteriidkare, för att aflemna sin för det mesta skämda osaltade fisk, oftast till krögare, hvarest den underkastas klander, afprutning, och under ett berusadt tillstånd kännbara underräkningar på fisken och lika kännbara påföringar genom dubbla kritstreck för det olycksdigra giftet, bränvin, han i glädje eller vemod vid ankomsten förtär till sitt. eget och de sinas förderf. Vare sig resan kort eller lång, fångsten ringa eller stor, till aforämaren måste fiskaren der för det mesta hvarje gång öka sitt skuldregister, i sus och dus förnöta en nyttig ja många nyttiga dagar och sluteligen återvända tomhänd till längtande :hemmavarande., ,Dewta är dock icke, alltid och allmänt tillfället, ty det måste medgifvas, dessa till beröm, att i Skärgården finnas många respektable, rättsinte och välgörande salteriidkare, som visserligen icIke tillåta fiskare att på ofvanberörde omoraiska sätt rusa till sitt eget förderf. Men bruket är dock allt för allmänt och i sig sjelf den kräfta, som väsendtligast tär på storsjöfiskarens verksamhet och väalmåga, som söfver och missleder hans förstånd och fjettrar honom vid sjelfförtroende ovanor, ty, likasom ett oordentligt lefnadssätt, lätja och tanklöshet gå hand i hand med eländet, lika inflytande har storsjöfiskeriets ; vantrefnad på fiskerie:na i allmänhet, och jag I vågar utan något slags tvekan yttra min öfvertygelse, att enda sättet att förbättra Skörgårdsboernes beklagansvärda belägenhet är att uppI bj-lpa storsjöfiskerierna och att åt dessa gifva all möjlig uppmuntran, såväl åt fiskare som salteriadkare, ty det vore onaturligt att bereda den förres väl på den sednares bekostnad, och salteriidkaren är såsom afnämare och förlagsman lika oumbärlig för fiskarens sysselsättning och I bergning, som elementet, på hvilket han söker dessa. Slutet följer. I RR