Aftonbladet – 19 juni 1838, sida 2

stas man så mycket mer att göra den, och yponerhet är frestelsen stor, om man, i hänIise af ett motstånd bar att å andra sidan fara vissa väsentliga obehag och mis:nöjen iin dem, af hvilka man beror, och med hvilman står i ständig berosing. Vissecligen gifvas starka kaurakterer, som af It detta bvarken skrömas eller lockas, som le hotelser och trotsa förförelsen, sor ej fiåga ter hvad andra säga, vore dessa and:a än de -gsta, mäktigaste cch inflytelserikaste i landet, en som fråga efter hvad samvetet bjuder, hvad ;yldigheten säger, och som äro nöjda med devv bifall. Odödlig ära och sktning åt dessa pphöjda sinnen, dessa mensklighetens valdize, å hvilka hon bygger sitt hopp och sim förtrötan, och hvilka, om än af en slö och tanklös amtid misskända och försmådda, likväl geom silt exempel och sitt minne vaska på komnande åldrar och utgöra de avkaren, vid hvila mången vacklande dygd, mårgen osäker öfrertygelse kan fästa sig och riddas undan det rotande skeppsbrottet! Men man bör ej påräka, att alla personer på offentliga platser äro sådana kaakterer. Bekagligen är deras antal cke alltid det största; ofta beherskas mängden if dessa demoner, som kollas egenuytta, sjelfviskhet, lycksokeri, själssvaghet, räddhåga och denna fromma medgörlighet, fiende till de dygder som tillhöra den fiie medborgaren, emedan den kan Jeda honom än hit än dit, u an aseende på grundsatser, emedaa den icke hvilar på någon inre fast öfvertygelse, emedan den saknar spänstighet i viljan, mostårdskra:t emot insinuationer, skarpsynthet stt genomskåda den slöja sf sofismer, svepskäl och skeogrunder, hvarmed man söker omhölja dess eftertanka. Ju allmännare dessa brister äro, ju mer de höra till tidens lypnen, eller ja mer förderfvet gjuter sig ned igenom sltatsorganismens ådror, så vidt det kan nå dem, desto lävare blifver det för illvilj:n, förföljelsen och de mäktiga intressena, unter hvad skepnad de må framträda, att begagna dem till sin fördel och att finna verktyg for sina planer. Ar dt en fieude de vilja störta, on farlig motståodare de vi!ja undanrödja, en obrqväm osanning de vija bortskymma, ea i deras öron skriande röst de vija tysta, ett anslag de vilja genomdrifva, en utvidgning af egen makt, egna fördelar de vilja åstadkomma, så erbjuda dessa brister en mängd vägar, att kiona till målet, och det är någon gång endas: valet, som medför något bryderi. Ar det då lagen de anlita, så öppnar dess vidsträckta nät en mängd muskor, hvari hedern och rättvisan snörj s, men brottet, förtydvingen och orättvisan lätt smyga sig igenom; är det genom folkets ombud de vilja bereda sin frimgåeg, så stå samma medel dem till buds, samma frukten, samma egenryta, samma fåföng:, samma mecdyörlighet. Lessa lyten följas sällan af något metcrielt straff; den som är behäftad dermed, dceguövgar lätt med samvetet, söfver det bland nejen, förströelser och verldsliga utmärkel:er, och förderfvet går sin gång, tills det slutligen huzcnit sitt mål i samhällets upplösning. Men ges det då intet medel emot detta förderf, intet sätt att aflägsna detta f:uktansvärda mål? Jo, det gez ett, och detta är ofelbart; det heter: den allmänna rättskänslan. Naturen bar i hvmje menniskobröst nedlag! con medfödd känsla för det räta, ett medfödt hat mot orättvisan. Man behöfver blott följa derra gudor— liga instinkts ledring; man behöfver blott tänka på att det godtycke, som i dag träffar den ena, i morgon kan träffa den indra; att det, opåtaldt utöfvadt mot en, blir ett prejudikat användbart mot alla, samt att det följaktligen är allas skyldighet, ullzs bästa, att betrakta den enes sak som sin egen. Emot det slags sjukdom i sam hället, som man förstår med politisk demoralisalion, fiunes intet annat medel, än att de, som ånnu äro obesmittade deraf, låta sin förtrytelse öppet träffa de skyldige, och offentligt låta dem märka hvad de i tysthet tänka om deras handlingssätt, samt icke ursäkta dem dermed, att de äro hederligt folk i sitt eget hus eller enskildt icke bedraga och msshandla sin nästa. Endast på sådant sätt vivnes slutligen det slags offentliga uppfostran, som bör lära oss att sätta lagens och rättvisans bud öfver allt an pat, äfven när de komma 1 korflikt med de möktiges önskningar. ——— La Ihland anmciöndiahaotar hvilka ädagalsoga ho.