Aftonbladet – 13 juni 1838, sida 1

eller slvgare i privata affärer. Vidare hafva olika menicgar uppstått dels derom, huruvida en för majestätsbro.ct anklagad må öga rätt att freda sig derigenom, att han bevisar sitt tillmäle, del; derom, huruvida mindre irjuiier, som icke innefatta lasteliga eller ärekränkande tillmälan, böra anses. Hvad det förra eller den för majestätsbrott tilltalades rättighet, att bevisa sitt tillmäle, angår, antaga några jurister, att det ru mera ej är honom tillåtet. De grunda denna mening på den omständigheten, att lax dslagen uttryckligen tillät en sådan bevisnisg, men att pung, så kan han ej heller anses oecgennyttigare den uti 1734 års lag blifvit utesluten inum den peragraf, som handlar om lasteligt tal mot ko-: jande paragrafen, som handlar om tillvitelser mot kozungens och rikets råd. Landslagen staggade som följer: ,Hvar som talar a Konung eller Konung: Radb, en eller flera, ihet a heder thera gar eller Aro, och kan thet ej ful thyga, vittna swa sex godhe män, som thet. hördu: Warde balshuggin. Talar hin snnar: smäligh ord, som ej ga a hedher eller äro, Böte fyrathigi marker: Eiler liggie i Kouungs: häktilsom en Manadh och äti vatten och biödn.: Nu skedde genom 1734 års lag den förändring, att, i afseende på konungen, blott det svårare brottet, jemte det deremot svarande svårare straffet bibehölls, men det mindre brottet eller smädeliga ord, jemte vilkoret af bevisning, uteslötos, hvaremot både det mindre b.-otiet och bevisningsvilkoret bibehöllos, i afseende på ri-: kets råd. Man anar derföre nu, att lagen: blifvit så till vida mildrad, att endast grofva, a hedher eller äron gående tillvitelser s raffas, såsom mösjestätsbrott, men att man icle eller får bevisa dem. För att stödja det sednare ; påståendet, såger man, att en tillvitelse, gjord mot konungen, ej kon bevisss utan en ordentlig ransakving, men att en sådan icke kän anställas, emedan konungen icke kan arklagas eller dragas inför domstol, hvarförutan man iberopar sig på !agstiftarns mening,, och påstår sig känna, att Carl XI alldeles icke ville veta af någons rättighet att mot honom anstä!la bevisnicg. Hvad den förra delen, eller mödvändige heten att för en bevisning draga konungen inför rätta, angår, lärer ingen kunna neka, alt (domaren, för att öfvertyge sig om konungen vore saker till en mot honom gjord tillvitelse, skulle nödgas med honom feretzga en ordentlig Iransakning, hvilket lagen likvil icke tillåter; men hvad det sednarv eller Carl Xi:s åsigt angår, så, ehuru vi erinra, att hvad man kallar nagstiftarns mening,, uldrig får gälla mot I gens, vilja vi likväl, för att visa, att Carl XI iogalunda i denna sak tänkte så despotisk:, som I någre nu säga, här citera en känd svof ur ett af hans bref — hvar och en måste väl inse, att det här tillkommit för sammanharcget och ej j för att anställa opassande j-mföre!ser: uär nånzonmp, skrifver Carl XI, nonk!agas de cr:mine Ipmaledicentiae (lasteliga yttrsad) emot konungen; Så må han cy, der han bjucer sig att nvillia foltyga det ban sagt, medelst någon actions avstallande sådant utföra: Men at vid z förklaring fulliyga hvad ban sagt, det kan I I ey nigon förmenas, på det at Domaren deraf må kuxna pröfva, huru vida den anklagade är atill straff brotslig eliter cy. Derföre beter det ey att föra process emot konungen, när någoa bjuder sig till förklaring och till bene ficia juris, dem konurgen ingen of sina undersåtare bör eler vill vägra och neka; cch ehuruväl konungen uti vissa mål kan sägas vara öfLagen; Så skattar han sig dock cj så öfpver Lsgen, att han ej akall villia låta sina uade-såtare niuta och nyttja den till sin trygghet och försvar, utan anser det för aldeles alient ifrån sitt Kongeliga Embete, och nincompat:belt med dess undersåtares säkerhet, den konungea dem emot dras trohets och nhörsamhets plieht lofvat och svuit bafvers. Detta lämpade konuvg Carl XI öfyen på råden, i afseende på hvilka han insåg icke aktion utan blott ennan bevisning tillåtlig, så snart tillvitelsen rörde embetet. Denna en enväldig konungs mening bör äfven i våra dagar af domarn följas, och intet medel till bevisning, som ej fordrar koaungens åtalande eller ställande inför rätta, den anklagade förvägras, än mindre nungen, mena uttryckt inom den nastpåföl