Aftonbladet – 11 juni 1838, sida 2

) a ee Re 0 0 PA MV anklaga en person för ett brott, som kan gå på lifvets förlust, utan att med ett erda ord bry sig om att ådagalägga anklagelsens riktighet, endast derföre att, såvom han yttrar, juryn består af en samvetsdomstol, som skal se mepra på ämpets och tankens, än på utryckets nlagstridighet, och mera på åsyftniugen än framställningssättetv. Jag vågar likväl tro, att om något tecken till rättvisa ännu finnes i landet, eller något samvete, som jag boppas, hos den blifvande domstolen, så skall Hr Aktors försök icke lyckas, att i förhtande på en jury, som icke anade det försåt, han här lagt for densamma, göra den både till anklagare och domare. Sverges allmönna Jag, på hvars värn jag ävnu icke belt och hållet förlorat hoppet, så länge jag ser, att andra få njuta den till godo, stadgar i 17 Kap. 33 RättegångsBalken: Käranden åligger sitt käromål lagligen bevisa eller vare Svaranden derifrån fri, och 5 6 mom. Tryckfrihets-lagen stadgar: boktryckare eller författare af tryckt skrift — — ätnjute deras rättegångsförmåner, enligt allmän lag och serskilda författningar, uti allt hvad uti detta förordnande icke uttryckligen annoriunda stadgadt är Den första af alla rättegångsförmåver måste likväl vara den, att man skall öfverbevisas om ett brott, invan man derför kan straffas, och att tryckfrshets-lagen äfven serskildt lagt vigt härpå, bevisas af 1 7 mom., som bjuder, att åklagare skall plikta 100 Rdr, i hänrdelse han i oträngåt mål anställt rättegången, så att namnsedeins brytande deraf blifvit en följd. Om någonsin oträngdt mål inträffat, så måste det vara här, hvarest åklagaren i ett åtal om lasteligt til å Konungen icke ens utpekat hvilken person i den Kinesiska sagan, han anser hafva åsyftat Kovungen, hvilket måste vara det första, utan endast stryker för hela sidor i en bok och lösligen kastar fram den för en jury, i bopp att densamma möjligen skulle förledas att sjelf taga och lämpa diktade namn på verkliga, samt såJuada tillskapa den förutsättning, som måste vara bevisad, ipnan något åtal ens bord. kunna ega rum, emedan eit sådant bevis kan utgöra enda giltiga grunden derför. Jag bör i öfiigt ödmjukast fasta uppmärksamheten derpå, att då Aktor citerat en del af det moment, som handlar om juryos egenskap af samvetsdomstol och dess iörbiodelse att göra afseende mera på ämnets och taonkans , än på uttryckets lagstridighet, så har ban deremot, för sig visligen, uteslutit det öfriga af samma moment, som uttryckligen säger, att sådant bör ske nalltid utanrättighet, att i hvilket fall som hälst draga cbestämda slutföljder laf uttryckenn, och att i fall som tvetydiga synas, heldre fria är fällan. Det är likväl omöjligt, att något mera tvctydig fall kan inträffa, än med en saga med diktade både namn och händelser och der man olvilkorhgen måste, såsom det heter, tzpa sak på bak , det vill söga sjelf tillskspa tillämpnivgar och likheter för att finna någon förnärmande åsyftoviog. Jag har redan förut nämnt, att, genom ett sådant tolkningssätt, alla satiriska sagor Iskuile kunna dragas till ansvar Ja, detsamma I skulle äfven blifva händelsen med fabler ur djurverlden — För detta ändamål behöfdes ensast, lom fråga i en skoft t. ex. vant om en kor tleller en räf, att en åklagare påstod, det den eller den af honom namngfna embetsmannen I vore åsyftad med korpen, den eller den fiska-l!en med räfven o. s. v.; och det är klart, att i samma ögonblick det lyckades få en jury, som vore nog litet samvetsdomstol,, för att acceptera denna försåtliga insinuation, i samma ögon-I blick skuile ock förfsttaren bestraffas såsom den der kränkt den omnämnda embetsmannens eller I fiskalens, ja, hvarföre ej sjelfva kozurgens goda oamn och rykte, för allt som kunde blifvit yttradt förnärm. nde om räfvens eller korpens haudd lingar. Jag hoppas detta skall vara nog för att löfvertyga den bliivande juryn, att Den marmo4 rerade Boken under ingen synpunkt bordt kunna blifva föremål för åtal, och vigsr derföre yrka och, sedan saken blifvit afgjord , begära domstolens utlåtande deröfver, huruvida icke Hr Aktor gjort sig skyldig till det ansvar, lagen I bjuder för den, som i oträngdt mål anställt rät Itegång. Stockholm den 6 Junii 1838. Napoleon Berger.