Aftonbladet – 5 juni 1838, sida 2

tet är af mer än vanlig vigt, behöfver ingen förklaringsgrund; och en dubbel anledning ar då i närvarande ögonblick förhanden till den fråga, som göres af hela Svenska nationen: Hvilka äro de tjeaster Hr Nerman gjort fäderneslandet? Eller hvad är väl annars den rätta anledningen, att deone man blifvit beklädd med det vigliga kallet att å Konungens vägnar utöfva Konungens åliggande och vaka öfver lagskipnivgers och rättvisans gång, samt tillse, det intet väld, crätt eiler förtryck får råda någorstädes i landet? Det borde kanhända vara publicistens skyldighet, att lemna allmänheten svaret på en sådan fråga. Vi måste likvål för vår del bekäns na, det vi äro så fullkomligt olkunnige om de tjenster Hr Nerman gjort det allmännas sak, att vi äro ur stånd att lemna en sådan upplysninvg. Vi känne blott, lika med allmänheten, hvad som nämndes vid det tillfalle då Hi Nerman blef förordnad att tills vidare bestrids Justitiekanslers-befattningen, att denne man, ifrån att för tolf eller fjorton år sedan ännu vara en obemärkt kanslist eller notarie uti Göth: Hofrätt, några år derefter, genom sin broders rära relationer till Hans Exec. Greefve Brahe, blef hitkallad till Stockholm för att biträda Hans Exc. under 1328 års riksdag, och at han derefter så, som allmönheten känner, be: stridde polismästare tjensten såsom förordnad tills vidare ända till sistidet år, och derunider fått tillfälle att småningom göra sig oumI bärlig på högre ort, der han förstått att visa sina egenskaper i en så fördelaktig dager, at han skall hafva försonat sjelfve Hr JustitieStatsministern, som i början troddes hafv: motarbetat hans tillförordnande. Det berätta: nemligen, att de praktiska bevis, Hr Nerman redan på den korta tid han ionehaft Justitiekanslers-embete:, leronat på sist stora inflytande, skola så helt och hållet förändrat Hr JustitieMinisteras omdöme, att han vid något tilltäll ytirat, det ingen sådan Justitiekansler funnits, alltsedan salig Riksdrotsets tia?. Andre finnas som gå ännu langre, och påstå, att ingen sådan funnits alltifrån den förste Justitiekanslern Jöran Persson. Frågar man nu orsaken, hvarföre allmänheter red:n sistlidne höst med en sådan aningsful oro, ja, nästan med bestörtnivg emottog första underrättelsen cm denove mans upphöjelse till förvaltare af Justitiekanslers-embeter, att troligen aldrig opinionen i vår tid så enhälligt uttalat sig öfver någon utnämning, och kanske endast kan jemföras med den, som ägde rum i Frankrike, då Poligvac blef förste minister derstädes, så är svaret icke tvifvelaktigt: det var derföre, att allmänheten i bans uppflyttning till rättvisans vårdare, tyckte sig förutse och fruktade en mera konseqvent utveckling af de oligarchiska och re:rograda grundsatserna. Blott några månader hafva sedermera förflutit; mena man har haft tillfälle erfara, att aningen icke bedragit. Den Brahe-Nermanska regimen har redan börjat bära sina frukter uti de åtgärder, som den vye Justitiekanslern synes vilja genomföra till dödande af den lilla rest af pobtisk sjelfständighet, som ännu funnits inom embetsmannakorpsen, och införande af den blinda lydnaden, genom ett komplett beroende af chefernes gunst, och hvarmed han redan gjort början inom sitt eget embetsverk. Det är då äfven kouseqvent, att han just sökt detta ögonblick att blifva utnämnd till ordinarie, då en sådan utnämning inför folket måste visa sig utgöra en belöning för det kurage, hvarmed han uppträdt i Hr Crusenstolpes sak i Svea Hofrätt, och såsom en ersältnivg för det nederlag, han derföre lidit i opinionen. Vi vilja för denna gången icke vidare fullislja — betrektelsen deröofver, — huru mycken tjenst personer med det slags embetsifver, som Hr Nerman, göra sin regent; Vi yttre blott, att det ej är oss möjligt att i detta hänseerde tillbakahålla vår fruktan för en framtid. Måtte vi ej bli sannspådde! — Talla fall kan Hr Nermantrösta sig dermed, att hans nomination icke, såsom många andra i sig sjelfve obemärkte eller obetydande personers, blir glömd uti häfderna , då den på ett så eklatant sätt sammanknyter sig med trenne samtidiga åtal för förmenta majestätsbrott, emot skrifter, uti hvilka icke ens ordet konungen står att igeninna. — Det är anmärkningsvärdt, att historien