Aftonbladet – 2 juni 1838, sida 2

ch odeciderad iarg, nagra prickar har och der ed en annan lika obehaglig och oredig, se er allt! Af Hr Westins hand bar expositionen att ppvisa fem porträtter, DD. MM. Konungens ch Drottniogens, D. K. H. Kronprinsens ch dess gemåls, sam Hertig Max af Leuchenberg. De äga alla så väl de för!jenster som el, hvilka gemenligen äro egendomliga för Hr W:s porträtter. Prins Max synes mig vara let, der likheten blifvit minst åsidosatt för det mickrande total-intrycket och den minutiösa ;ehandlingen af accessoirer. Hr W. har sedan någon tid öppnat för allmänheter en exposition ör sig af åtskilliga sina arbeten; en öfversigt leraf skall omedelbart följa på denca af akalemiens, och jag får dervid tillfaile ast uttala ett mera detaljeradt omdöme om Hr W:s konstnärsskap, sådant det karakteriserar sig i äldre som nyare produkter af hans pensel. Det torde alltså tillåtas mig att för närvarande icke längre uppehålla mig vid denna mästare, utan förfoga mig vidare. Hr Krafft bar inlemnat likaledes fem konterfejer. Hr Westins äro vackra, men icke lika, Hr K:s äro lika, men icke vackra, det vill säga, de äro det mindre än de kunnat vara, utan att derföre!sakna något af likheten. Den skapande mästaren vet att bärutinnan attrapera detta rätta, som evinnerligen undflyr den blotta och bara talangen ; hän förstår att låta en sjal, ett inre lefvande lif, uttala sig i det ytire, det framträder under hans pensel en tanka i blicken, en karakter, ett tycke i liniamenterna, och det är hans stora prerogativ ått härigenom lyce kas inlägga en effekt, ett intresse, som gör afven ett efter skönhetens vanliga formeller färglära minst regelbundet ansigte till vackert, åtminstone i detta ords mest vidst äckta berydelse, det vill söga poetiskt. Jag har imegdlertid sett porträtter af Hr K., som, varit vida längre ifrån att uppfylla allan rättfärdigbet, än dessa ifrågavarande. Expositionen har at Hr Sandberg blifvit förIsedd med fyra historiemålningar, trenne :porträtter, samt fem i målning imiterade basreliefer. Jag skulle i de nämnda kompositionerna oändligt gerna vilja fiona någonting utmärkt, men I det Tyekas mig verkligen icke. ,Gustaf Eriksi son inför rådet i Lybeck, är väl den förnamliI gaste af de fyra. Hufvudpersonen, Gustaf, är I här ganska väl tänkt, det är en värdighet, nåI got ädelt och ridderligt i hans hållning , och vansigtet uttrycker en liflig rörelse. Men det stora Lybeckska rådet tyckes i dessa kring I väggarn? placerade triviala Burschenschafts-figuter vara representeradt på ett alitför litet imposant sätt, för att man deraf skulle få någon ! sannskyldig: foreställnibg om en församling, som vid den tiden spelade en så vigtig roll i Norden; och taflan i sia helhet intresserar derföre endast till hälften, Den första Svenska bibelsöfversättningens öfverlemnande åt Gustaf, hvilket Hr S. valt till ämne för en invan af de liftågavarande historiemålsingarna, är enxckligen lett sådant, hvaraf mycket kunnat göras, men I! Hr. S.; synes mig icke hafva sett saken ur den lyckligaste synpunkten. Gustaf sitter glorvyrdig I på sin thron i en stor audiens-sal, i hela prak-Iten af sin furstliga toilett, och de båda bröder Ina Petri buga sig, såsom ett par supplikanter, I på ett aktningsvärdt afstånd, med folianten högI tidligt buren på händerna. Det ser näston ut, 1 som raeniogen vore att ofyerlemna ett under5 dånigst tropligtigst i saffian inbundet dedikationsij exemplar af något oförgripligt vitterhets-spån; I hvarföre denna thron) detta ceremoniösa och 5 I kallå; isynnerket som audiensen synes vara helt r l enskild? Skulle icke scenen ägt långt mera a I betydelse, om, i stället för solennitetssalen, den I blifvit förlagd tll den sekulariske monarkens ensliga, anspråkslösa arbetsrum, samt Gustaf I blifvit förestalld emottagande de i hans hemliga planer invigda bröderna mera förtroligt än nådigt, och fattande ur deras händer den för utgången. af..de började reformerna så vigtiga bokeb med en gest af oförställd ifver, af entusiasm, liksom ville Han säga: med denna i min band, är det jag som är herre, och nu börjar ljag Snyannan lek! , Gustaf Eriksson. vid Moran, är ihkaledes. ett ämne, att icke förkasta; Hr Sandbergs fåfla kunde äga mera tanka och energi; en af Hr Professorns yngre elever vid a i akademien, Hr Wahblbom, har uti första häf1 3 3 MM Mja I Vv I