Furst Talleyrands död utgör nu naturligtvis det nästan uteslutande ämnet för nästan alla de franska juraalernas reflexioner. Den kamelecontiska bana, decne menu genomlupit, och det ex:mpel han gifvit verlden på, huru man kan göra sin lycka och stiga i gunst och ärestillen, just genom fråavaron af all högre moralitet, apostroferas till dess rätta vårde såväl i allvarsamma betraktelser, som i epigrammer och ordlekar af den bittraste art. En tidning yttrar bland annat: ,Tal:eyrand är död; hin håle får se sig väl före, att han kan behålia själen. — Det omtalas, att man skulle ämna inflytta Talleyrands hk i Pantheon; vill man då, att detta ställe skall förbannas, I kasom krukomakarens åker, hvarest Judas Ischariots qvarlefvor blefvo nedlagda, sedan ban remnat itu. — Om vi skola tro le Temps, så har Talleyrind annu i dödsstunden hatt styrka nog att gifva råd åt dem som besökt hoaom, rad, hvilka desse tvifvelsutan icke lara underlåja att föja. Vi bafva således icke ens den trösten att kunna säga: när ormen är död, så är ifven giftet slut