Aftonbladet – 30 maj 1838, sida 2

I OEN cj Dans nadgluverc, SoIM gor dua Uutnam-— ningar, (såsom Herr Lagmarnens ord fallit), hvilka beramas i Konseljen; men rörande alla dessa utnämningar, gjorda af Konungen allena, läsas Stadsrådsprotokollen af Konstitutionsutskottet, som tillser, att dervid tillgått som sig bör. Aro således de Konungens Rådgifvare, hvilka till protokollet reserverat sig emot utnämningarne, och de Riksdagsmän, som ingifva anmärknings-anledningar hos Konstitutionsutskottet emot dessa utoämnicgar, äro — jag fiågar det — desse också Majestäts förbrytare, enligt Herr Lagmannen och tillförordnade Justitiekanslerns förmenande och de af honom nu åberopade 43 i Regeringsformen? Klandret kan underkännas af Konstitutionsutskottet, enligt 106 och, äfven gilladt der, förkastas af Rikseas Stäoder sjelfve, enligt 107 Regeringsformen, utan att sjelfva klandrets uttalande derföre i någotdera fallet vore ett brott, eller till och med det dumdristigaste tjenstenit, på hvilket man kunde veita exempel, skulle understå sig att ifrågasätta riksdagsmannens konstitutionella rättighet att klandra, så snart han sjelf dertill ansåge sig äga fog. Denna grundlagliga rättighet är hvarje I Svensk medborgare oafhändlig, äfven mellan riksdagarne, ehuru påföljden af den konstitutionelt-juridiska pröfningen förblifver hvilande, tills ständer sammankommit. Det gifves blott tvenne fall, då detta klander vore brottsligt och lagligen åtkomligt af åklagaremakten: om det i sitt framställaingssätt befunnes smädligt, eller om det rigtades mot Konuogens Person och gerningar, i stället att inskränka sig till Konungens Rådgifvare, Konseljea, Statsrådet, Senaten, eller hvad man behagar kalla den e!ler dem, som i Statsrådet öfvervarit besluten och som äro för åtgärderne ansvarige. Icke uti någotiera af dessa begge tall har jag felat. , I det förra hair åklagaremakten icke ems förment, att jag äreskändat: i det sednare har jag bevisat, att det är åklagaremakten, men icke jag, som stakat sig på skillnaden mellan den höga personlighetens Majestät och den moraliska personen, af mig hör kallad Konseljen. Det är Konuogens obestridliga rättighet att allena befordra: det är Konseljens ovilko-liga pligt att yttra sig, vägledande, till Statsrådets protokoll: det är min oafhändliga rättighet, både såsom varande medborgare och möjligtvis blifvande riksdagsman, att uttala min åsigt af befordringsärendet, då jag håller mig inom skrankorna af det anständiga och icke inblandar Konungens person i omdoömet angående det Kungliga beslutet. Pag. 21: Nej! högmålet är här endast bisak, och målet, dit man vill, syftar blott på personen. Personen är här allt, saken ett intet. Tiden är inne, att lyfta en flik af slöjan.n Känslan för sjelfständighet och rätt — otämjelig uovder hvilka förhållanden i lifvet, jag än må befinna mig — beredde mitt fall samt gjorde mig misstänkt och förhatad redan den tid, då man trodde mig stå högst i gunsten. Det vore olämpligt att här trötta med detaljer, som dels tillhöra min enskilda lefnad, dels, der de ingripa i det allmänna, böra framträda under en annan form. Jag hänvisar dessutom till den rättegång, jag år 1835 utförde, såsom kärande part, mot Redaktionen af Sveriges Statstidning. Den då förefallna skriftvexlingen upptager och. upplyser åtskilligt, dit jag nu endast behöfver hänvisa, helst de vexlade skrifterua lades under Allmänhetens ögon. Det endast behöfver jag från dessa handlingar återföra i minnet, huruledes från den stunden jag sjelf gjorde ett slut på mina förhållanden till de maktägande, man: : än afbröt mina riksdagsmanna-yttranden på Riddarhuset; än försökte, att få mig derifrån utvoterad; än tillät sig, att genom Regeringens officiella organ, Sveriges Statstiduing, angripa min heder på ett sätt, som föranledde mig att! stämma den ansvarige utgifvaren till Kämnersrätten. ,Förföljelserna iklädde sig nu en annan skepnad. Man hade ej lyckats att qväsa den trotsige: man började nu i stället fresta den fattige. En person, till hvilken jag är skyldig en betydlig summa penningar, och till hvilken jag: erkänner mig, utan tvekan, stå i ännu större förbindelse, så väl i anseende till de omständigheter, under hvilka försträckningarne gjordes, som den fördragsamhet, hvarmed han låter återgäldandet försiggå — meddelade mig i höstas, att jag kunde göra en stor affär, som