vit I vaUu HS at hade ed ua Plal-d JUVE RAT RUT) alt det icke var min skull, utan att de återfört mig emot min vilja. Härvid såg jag en af manskapet, som vinkade åt mig. Då jag trodde, att detta kunde vara någon, som kände igen och ville bjelpa mig, gick jag med honom ut i förstugan; men js:g hade ej förr hunnit dit, än jag fick! en mängd örfilar, så att mössan föll af mig. Om också icke något vitne fanns, som kan intyga detta, mer än det närvarande: manskapet, så vågar jag likväl tro, att desse, om de blifva på ed afhörde, icke skola neka detta förhållande, heldst min mening icke är någon avnan, än att man må se, det jag icke undandolt något, hvarken å ena eller andra sidan, utan velat hålla mig vid sannivgen, Då jag huvnit på gården, kastades mössan, som under örfilandet fallit af hufvudet, efter mig och först denna gång, sedan jag åter hunnit ut ur vakten, lyckades det mig att komma andan, utan vidare förföljelser,. Danielssons egentliga motparter, sergeanmten G. Öhrstedt samt gardisterne Nyman och Lindvall, fiogo sedermera afgifva sina berättelser. Den sistnämnde, eller gardisten Lindvall, anförde: att han, vid ifrågavarande tillfälle, jemte sin kamrat, Nyman, ione på gården emellan storkyrkan och börsen stått och samtalat med en flicka, då Danielsson, som passerat förbi, stadnat och till gardisterne ropat ahalt ; att Lindj vall i anledning deraf yttrat till Danielsson, jatt han skulle låta bli sådant, då Danielsson utbrast, såsom orden follo: uakta er, sakra menskade gardistslokar. Jag känner Excellencen Brahe och skall skaffa er fem och tjuga arspryge , hvilka yttranden fsrefallit Lindvall högst sårande , hvarföre han tillsagt Danielsson att komma med in i vakten; att Danielsson i början vägrat folja, men då Lindvall fattat honom i kragen, hade han yttrat: släpp mig så skall jag gå med, hvarefter de alla tre foljts åt till vakten, utan att hvarken Lindvall eller Nyman blottat sin sabel, eller emot Danielsson utöfvat det ringaste våld; tilläggande Lindvall, att han, som berörde dag varit kommenderad såsom ordonnans hos Hans Kongl. Högbet Kronpriasen, icke vidare uppehållit sig i vakten, utan, efter att hafva rapporierat händelsen till vaktbafvande Underofficeraren, Sergeanten Öhrstedt, och sedan Sergeanten låtit. Danielsson bortgå, jemväl förfogat sig derifrån, så att Lindvall ej hade sig bekant, hvad sedermera må hafva förefallit Gardisten Nyman instäfnde i Lindrsalls uppgift, att kyparen Danielsson inae på kyrkogården kallat dem ugardistslokar,, och lofvat förskaffa dem tjugofem prygel, äfvensom deruti, att Danielsson gått till vakten, utan att någondera af gardisterne hålht wi honom eller höft sabeln blottad; och hade Nyman, som varit kommenderad i samma egenskap som Lindvall, jemväl gått från vakten, sedan Sergeanten Ohrstedt förhört och affärdat Danielsson ; bestridande Nyman att hafva slagit eller skuffat Danielsson. Sercesanten Öhrstedt förmälde: att, under det h:n, Onsdagen den 25 sistlidne April varit befälhafvande Underofficer vid Kongl. LifGardets till Häst slottsvakt, hade gardisterne Lindvall och Nyman inkommit till Öhrstedt, jemte kyparen Dinielsson, hvilken sistnämnde af dem angifvits att hafva med oqväden förfördelat dem, hvarföre Öhrstedt börjat förhöra Danielsson , som på Öhrstedts frågor gifvit högst besynne liga svar, nemligen: på frågan, hvem är herru? ingenting, — är herro borgersman? — wngenting, — är herrn gesäll eller betjent? — cuingeatiog, — hvad heter herrn? anzgeming — cär herro då lösdrifvare? ajav; i anledning af hvilket sisteämade svar , Öhrstedt yttrat till honom: adå tycker jag det vore bättre att söka sig konditioa, än gå här och göra spektakel; och hade Ohrstedt, enär han ej fann sig kunaa qvarhålla Danielsson i vakten, förständiga honom att gå sin väg, samt jemväl sjelf följ honom ut från vakten, utan att Öhrstedt kunnat märka, att någon af manskapet förfördela Danielsson; att sedan OÖhrstedt sedermera er stund innevarit i stallet, hade han vid återkomsten in i vaktrummet ånyo der träffat Danielsson, som på Öhrstedts yttrande: är herrn hä nu igen ? svarat, jan, och på ytterligare fråga Iohvarföre det då? fällt de orden: ,jag tycke Idet är så roligtv; att då Öhrstedt, i anledvin; häraf, föreställt honom det oskickliga i hans upp förande och frågat, hvad han kunde finna fö