Aftonbladet – 22 maj 1838, sida 2

BLANDADE ÄVINEN. I den Italienska tidningen ,Il corriere dei teatrinv, som utkommer i Milano, finna vi i numret för den 31 Mars, att fröken Joanna von Schultz i slutet af sistl. Mars debuterat på Iden bekanta teatern oLa Scalav i nämde stad. De ordinära spektaklerna voro. på denna teater I redan för säsongen slutade, och åtskilliga af de förnämsta arbisterne hade: lemnat Milano, för att skynda sina långväga bestämmelser på andra håll för den instundandåe våren, då vid ofvan -langifna tid mun såg sig uppmanad att gifva ett spektakel till förmån för det så kallade Pio Istituto teatralen, stiftadt i det vackra ändamådet att lemna understöd och tilflykt för scenens veteraner. Med de sångare, som ännu voro I qvar ech kunde disponeras, trodde sig imed Jertid den nitiske direktören kunna lyckas att från en dag till den avudra få färdig uppsatt Do:nvizetiis Torquato Tassov, såvida man endast kuade fiana en passande prima donna till utförandet af den i operan förekommande Eleonoras parti. Det blef beslutadt, att vända sig tili la signora Giovanuiua Schuliz,, hvilken nyss anländt frin Saluzzo, och sow förmeltes på en utomordentligt kort tid genom sin ovanliga musikaliska bildning och skickhghet (musi cale perizia), hafva med lätthet inlart detta parvu, ehuru förut för henne alldeles främmande. Fröken voa Schultz hade bifallit till förslaget, låtande sin önskan, att i någon mån med sin talaeg kunoa bidraga till det ädla och filantropiska ändamålet, öfvervinna den lätt förklarliga , betänkligheten att såsom ditils okänd uppträda för en stor publik i en för henne alldeJes ny opera, och för blott er enda qväll, hvilken, om bon lyckades, i bästa faliet likväl skulle skänka benne endast en knapphändig lära, men, om bon misslyckades, skulle ådraga I heone en deEconfiture, som icke så litt stode jatt sedan reparera. Det var imediertid det förIra fallet, som iuträffade. — Donizettis Tusson lärer vwa lik decne mästares öfriga arbeten, ) hvaraf man på våra koasertsalar äfven härstädes då och då lärt känna någon profbit. Det är, som den Italienska tidningen uttrycker sig, mycket buller och föga smak, molto strepito 1e poco sapore.n Fröken Schultz säges likväl, så vidt hennes parti gjorde det möjligt, hafva I vedlagt af en egen fatabur denna saporen, denIna käovsla och smak i den eljest torftiga musiIken. Hon hade i början varit rädd, — ett tel, som alltifrån hennes första offentliga debuter isom sångerska följt med henne, och hvilket, jsom man ihågkommer, låg henne så mycket emot vid hecnes första uppträdande i Paris, — I men hon hade efterhand tattat mera mod, och gifvit de sisia scenerna med en utmärkt artists lugua sjelfförtroende och säkerhet. Den musikaliska diktionen i denna kompositioun — säger tidnicgen — -tager icke i anspråk den sjungandes alla mojenger, men den som äger sådana, och förstår konsten att låta dem framträda, betjeaar sig, liksom madamigella Schultz ,, deraf på ett sätt, som ändå röjer den öfverlägsna förmågan, äfven der den icke har tillfälle att fullt utveckla sig, och som läit öfvertygar den uppmärksamme, att man är mäktig till någonting vida högre, der detta tillfälle fin-) nes. Fröken Schultz gaf i Eleonoras roll det! fullkomligaste vittesbörd om sig (la pienissima testiimonianza), att ganska fördelaktigt kuunå in-1 taga platsen af prima donna på hvilken scen sonmi helst, ett omdöme, som Paris och Napolil: längesedan afgifvit, och hvarå våra egna nej-å I I I I OR Ro oo —