Aftonbladet – 21 maj 1838, sida 2

so90 Pya anlaggtllgar, derom ater uppblossat, för det reflekterande sinnet omsider måst frumistå såsom ett lika motbjudand. som förderfligt mouvement. Ehvad spridda yttrauden, tilförene, som kunna citeras efier Wermländningar, vågar jag iro att den nu varande allmännare meningen icke betydligen afviker från min cuskilda, den jag nu går att vådagalägga :n År 1836 hyste jag den öfvertygelse, att då Regeringens organer af egen drift och med ett omisskänneligt nit omfattat reformens sak, och då reformens beskaffenhet, sådan den var föreslagen, onekligen åsyftade och skulle åstidkomma näringens slutliga frigifvande, så var det lika olämpligt som omöjligt att, genom begagnande af det upplåtna tillfället tll diskussion i Jernkontoret om en fråga, hvari regeringen ensam ägde besluta, söka verka i annaa riktuing, än den dåvarande, förut skickligen beredda opiinionen. Ingen bestämd orsak fanns keller då, att lemna en misstroende g anskning åt näringens fundamental-principer. Och då man älskade att se Kongl. BergsCollegium i spetsen för reformen, var det icke möjligt at börja med dess skrjande från den dermed hksom sammanväxta räringen. Ena dertill serdeles utrustad författare har sedermera, med en icke allom till gänghg kunskap om facta, ådagalagt Kgl. Collegii antecedentia — och om man doarförinnan bade lof att blunda för vissa anomalier, och (som det, Gudnås! ofta händer, när det egna intresset hemligen understöder hvad som ofvan ifrån lofvas) var benägen ingå kompromiss med sitt samvete, under förhoppning, att en gång få någonting bestämdt, och att undvika en högre beskattning för den lofvade större smidesrätten, än om Riksens Ständer grundlagsenligt fått densamma bestämma — så ser jag likväl nu ingen dager uti — sedin slika förhoppniogar och moiiver ramlat, att äfven inom det. allmänna samvetets eljest för ingen del trånga fjettrar kunva, med bibehållet avseende för praktisk klokhet, röra sig i det gamla, genom analys, upplösta systemets baua. Då nu dessutom högsta makten, genom åtskilliga utomordentliga åtgärder vid behandlingen af denna fråga (bvaröfver BruksSocieteten ännu en gång kommer i tillfälle att yttra sig), icke skäligen skulle kunna hafva så bandlat, om icke för att indirekte, men lika bestämdt, hafva veJat tillkännagifva, att meningsstriden borde först tillräckligen utkämpas och Folkets röst i en så vigtig lagsuftningsfråga låta höra sig, innan de definiiift afgjordes; så tror jag det vara en skyldigbet hos BruksSotieteten, hvilken vv, mindre pro forma än sist, fått ett ord med i laget, att böja sig till en friare ståndpunkt och framför allt lösgöra sig från alla. biafsigter, härrörande af individuella önskuingar och intressen. De kurva med skäl anse sig såsom de der erbållit för wlltället delaktighet i lagstiftningen, och då uppstår den regel vid alla reformer, att, om sådane lämpligen kunna och böra företagas delvis och så småningom, då de inledas och bestämmas Ofvanifrån; så måste de dock nedifrån nödvändigt yrkas fullkomligt och ifrån grunden. Orsaken tll denna nödvändighet ligger deri, att för mångas olika infressen, utfinnes endast med största svårighet ;n gemensam förening — och för deras olika isigter och tycken, hvar gränsen för reform skall stanna, äfven om intressena blifvit atta åsido — ingen aonan möjhg stödjepunkt, in uti cbestridliga grundsatser, dem ingen öpet kan våga förneka, och alla slutligen måste rkänna. Går man nu till granskning af förhållandet, å synes det hafva blifvit uppenbart, att Kongl. 3ergsKollegium, hvilket trohgen sedan dessstiftelec, aldrig ägtinom sitt sköte cn mora upplyst och itisk personal, likväl icke förmått, hbvarken att ättvist medla emellan nya kompeiiwrer i jernerkshandteringen och de förre idkarne, ej hel;r, med stöd af de lagar, som redan fionas eler visserligen skulle kunna stiftas, att afbjelpa ch hindra kollisioner emellan privilegier och ganderätt, eller, med andra crd, upprätthålla elgden af de lagar, som stiftazes. I förra afseendet behöfves endast såsom profchema citeras, huru det ibland, ja troligen of, bänder, oaktadt föregående ,uzdersokningar, ligt författningar ,, att ibland flere jern ruk, hvilka, såsom belägna i summa krets, ka kolhandel med. samma sjelfägande kol